Finns det en mening o syfte med olika möten mellan människor?

... det kan man ju fundera över och jag blir gång på gång överbevisad att så är fallet. Har hänt nu, inte en gång utan två gånger.

Första gången var när jag träffade min kära o goa vän X på ett AA-möte för inte så länge sen. Vi "klickade" direkt, bytte telefonnummer och har verkligen funnit varandra, trots att vi är så himla olika. Hon har fått mig att våga att leva och att tycka om att leva utan alkoholen i mitt liv.

Nu har det hänt igen. I går var jag på AA-möte och vi var endast 4 personer där. En tjej var ganska knäckt och mådde jättedåligt då hennes tjej precis brutit upp med henne. Hon har varit nykter i över 10 år och inte gått på möten på länge, men nu var hon där. Hon och jag fick kontakt direkt och jag gav henne mitt telefonnummer och sa att vi kunde ju ta en fika eller om hon bara ville prata. Jag har ingen aning om varför jag gjorde så, var det något egoistiskt syfte som låg bakom? Jag vet faktiskt inte, det kändes inte som en egoistisk gärning men det vet man ju aldrig =).

I dag ringde hon, jag hämtade upp henne och vi tog en fika hemma hos mig. Hon berättade allt om vad som hade hänt och hon mådde verkligen jättedåligt, hon grät och pratade om vart annat. Efter några timmar skjutsade jag hem henne igen och hon sa att hon var så glad att hon träffat mig och att hon inte vanligtvis vågar öppna sig och visa känslor. Det kändes skönt att kunna hjälpa henne och få henne att må lite bättre mitt i allt elände. Fanns det något syfte med detta möte? Jag fick hjälpa någon som behövde hjälp och jag har fått en till vän i gemenskapen.

Antagligen var det meningen att vi båda skulle vara på just det mötet, att vi skulle träffas och att jag skulle kunna stödja henne nu i hennes sorg. Jag väljer att se det så för just nu känner jag mig relativt stark och kan inte hitta några egoistiska syften till detta - möjligtvis att få en ny vän.

Som sagt så berättade hon att hon inte brukar visa känslor för andra och jag känner igen mig. Jag fick det med mig - det är ok att visa att man känner........... det är ok att vara svag och ledsen ibland............. det gäller väl bara att välja rätt människor att "blotta sig för".

Nu ska jag vila, ta det lugnt och i morgon ska jag träffa en annan vän som jag tycker så himla mycket om. Vad härligt det är med kära o goa o omtänksamma vänner.

Jag känner en person som jag har förstått inte kan känna empati, det är så sorgligt och nu kan jag känna att det är så synd om den personen. Att alltid sätta sina egna önskemål i första hand, att inte kunna känna med de som har det svårt, att inte älska utan baktanke, att inte kunna bry sig om utan att förvänta sig något tillbaka. Jag är GLAD för att jag kan känna kärlek och empati till andra, det är en gåva jag värnar om varmt.

  kärlek o värme

Ibland känner jag mig så himla ensam här i världen.

Jag vet att jag inte är ensam men känslan dyker upp ändå tyvärr.

Som tur är så är jag oftast ganska nöjd med att vara "ensam med mig själv", det är inget jag lider av. Jag har vänner som bryr sig om mig men jag saknar någon att dela livet med. Men jag kan inte/vill inte/får inte bara ta någon för sakens skull, bara för att inte vara ensam. Jag vet ju det, jag måste vara försiktig och sköta om mig och mitt tillfrisknande och det gör jag. Men det gör inte saken bättre, jag längtar efter att få KÄNNA, att få LÄNGTA och att bli längtad efter. Är det för mycket begärt kan jag fråga mig själv ibland. Jag tycker alla runt mig är par men samtidigt ser jag många par där de är långt ifrån lyckliga tilsammans. Det finns fördelar med att vara ensam men de är långt ifrån tillräckliga för att kompensera saknaden efter någon.....

Jag vill ha någon som jag ibland kan luta mig emot och som kan trösta mig och ta hand om mig när jag känner mig svag. Som det är nu så har jag inte en chans att vara svag, jag måste klara av och fixa allting själv. Det finns ingen som kan hjälpa mig med det och det känns jobbigt just nu.

Tidigare i min nykterhet kände jag som att jag inte var värd en riktigt bra kille men jag har fått tillbaka en del av min självkänsla och tycker faktiskt att jag är BRA. Jag kanske inte är redo för ett förhållande, det kan jag inte vara 100 på men önskan finns där, behovet finns där. Jag vet att jag ska lämna över så blir det rätt, det blir som det ska vara. Jag försöker men viljan är stark.

I morgon ska min dotter till sin pappa och jag blir ensam i helgen. Jag borde kunna se positivt på tillfället till egentid och möjligheten att få saker gjorde. Jag har MASSOR att göra som inte är så kul men som ändå ska göras. Jag kommer att ha massor av tid att läsa och reflektera, ta en skön promenad i skogen och bara vara - jag vill kunna njuta av detta och inte sucka över att jag är ensam. Jag ska träffa en kompis på söndag, jag vet att en annan kompis finns där för mig, jag har gemenskapen så jag ÄR INTE ENSAM, men jag KÄNNER MIG ENSAM.

Måste ändra mina tankar från negativa till positiva!!!

Jag har en HEL HÄRLIG HELG framför mig att GÖRA PRECIS VAD JAG VILL.

Jag tänker njuta av den här helgen......

Jag tänker gå runt i myskläder, krypa upp i soffan med en bra bok, tända lite ljus, äta lite färska bär och dricka lite bubbelvatten. Ja, det tänker jag. Kanske gå på möte i morgon fredag. Kanske pyssla i trädgården lite. Jag ska göra vad jag känner för och jag ska verkligen försöka undvika att tycka synd om mig själv. Jepp, så får det bli.

Nu ska jag ta med en bra bok (varit på biblioteket idag) och lägga mig i sängen brevid min älskade dotter och läsa. Herregud, vad sjutton klagar jag över tokfia.

  kram kram

Jaha, ännu en fruktansvärd elräkning på "bara" 6000 kr denna gång, tidigare var det 7 resp 8000 kr. Det här tar verkligen knäcken på mig, det är skitjobbigt. Vågade knappt öppna kuvertet idag men jag gick emot min rädsla och öppnade det. Visst, ett framsteg i sig - förrut skulle jag nog inte ha kommit ner till brevlådan och ännu mindre lyckats öppna brevet. Men kul var det inte, speciellt med tanke på resultatet.

Har haft funderingar ett bra tag nu - ska jag verkligen behöva sälja mitt kära hus???

Jag har svårt att klara av allt jobb som det innebär för jag har svinont i ryggen och har haft hela vintern (jepp, ska till sjukgymnast nästa vecka). Det är en anledning, sen är jag rädd att huset helt enkelt ska förfalla. Det är byggt 1920 och jag har ingen motivation att fixa o dona längre, jag orkar helt enkelt inte - det går såååå mycket energi åt annat, bl a att jobba med mitt tillfrisknande som faktiskt är prio 1. Sen är det kostnaderna!!!

Vet inte vad sjutton jag ska göra.

Köpa radhus vore perfekt men det skulle inte få ner kostnaderna tror jag, de är ju dyrare än vad mitt hus är. Hyra vore det absolut enklaste men var? Här i stan finns inte så många vettiga alternativ till att hyra. Förrut skulle jag aldrig ha tänkt på att hyra - dålig status. Hur jäkla sjukt är det!!! Hade väl med fasaden utåt att göra, sorgligt men sant. Men, det har definitivt ändrats och jag har inget behov av att visa något utåt. Jag är den jag är och inte något annat. Jag blir inte "bättre" av att äga mitt boende. Tänk att hyra och slippa bry sig, ha en fast utgift varje månad och kunna fokusera på annat istället.

Jag vill resa och göra roliga saker - jag är inte sån som älskar att vara hemma hela semestern - jag vill iväg och koppla av och upptäcka nya städer och ställen.

Förrut skämtade jag och sa att jag måste skaffa en karl som kan hjälpa mig med huset men det känns inte rätt längre.... var nog mest på skämt förrut med lite baktanke. Nu köper jag inte det längre, jag är en självständig person som vill klara mig själv och gör det också för det mesta, men här går jag bet.

Så, vi får se hur det blir. Får betala den jäkla räkningen och leva på popcorn resten av månaden   . Sorgligt.......

Behövde bara skriva av mig lite om det här, vi får se hur jag ska lösa det. Lösningen är definitivt inte att dricka - det är en lösning jag hade nyttjat fullt ut förrut. Vilken himla bra anledning att dricka ha, ekonomiska problem. Men det varken vill eller kan jag längre så på något vis ska problemet lösas.

  kram

Läste precis dagliga reflektioner och jag tycker jag får mig en tankeställare varje gång. Hmm.... man växer genom svårigheter. Jodå, det köper jag, framför allt så betyder det mycket HUR man väljer att hantera svårigheter, vilka handlingar man väljer att utföra. Följer man sin inre röst och GÖR RÄTT så stärks man och självkänslan växer sakta fram. Självkänslan hos någon som är beroende och som är tidigt i sitt tillfrisknande är ju ofta ganska låg, mycket skam och skuld kan göra att man känner sig värdelös som människa. Ett hemskt ord: värdelös. En människa KAN INTE vara värdelös men det kan vara svårt att se det själv ibland, det är viktigt att få stöd och hjälp att bygga upp sig själv och att faktiskt börja tycka om sig själv.

Jag har nog alltid haft en låg självkänsla, självförtroendet har dock varit bra. Men att få bekräftelse genom handlingar kan vara en fara för vem som helst. Får du inte bekräftelse i det fallet så mår du inte bra, bekräftelsen i sig ger en snabb kick och får dig att må bra en kort stund, sen är du tillbaka i ditt dåliga mående. Självkänsla i mina ögon är när man tycker om sig själv med fel o brister, när man har tillit till sig själv och andra, när man accepterar sig som man är trots att man inte är perfekt. Min självkänsla är inte särskilt bra men den byggs sakta upp men det är svårt att ändra något som varit i många många år. Det krävs mycket jobb med mig själv och att jag ber om hjälp o stöd ifrån andra som bryr sig om mig.

Här är i varje fall

DAGLIGA REFLEKTIONER

Vi brukar sätta förnuftet högst. Men det är känslorna som format vårt liv. Man lär sig ofta mer av tio dagars lidande än av tio år av tillfredsställelse.

 Man växer med svårigheterna. De lär en att vända sig till andra. De uppmanar en att be. De lär en att utnyttja många olika resurser, främst den egna inneboende kraften.
När vi försöker komma igenom svåra perioder utvecklas vår karaktär. Lidandet skänker oss visdom. Det ger lärdomar som gör att vi kan hjälpa andra som gått vilse och behöver vägledning.
När vi tänker tillbaka på det förflutna minns vi hur svårt vi hade det för en månad sedan, eller ett år sedan, när vi hade förlorat någon som vi haft kär, när vi var arbetslösa och räkningarna tornade upp sig, när barnen flyttade hemifrån eller när en kär vän gick bort. Då trodde vi inte att vi skulle klara oss igenom det. Men det gjorde vi trots allt, och det kändes bra efteråt. Det gav oss styrka.
Vad vi glömmer är att vi aldrig mer behöver genomlida något så svårt ensamma. En högre makt förjagar all vår smärta i samma ögonblick som vi lägger vår vilja och vårt liv i Hans händer.

 Jag vill vara lycklig. Och jag har gjort mig förtjänt av lyckan. Men utan lidandet skulle jag inte kunna uppskatta lyckan till fullo

  kram

"Bara för idag ska jag vara nykter, jag ska tänka positiva tankar och jag ska inte försöka ändra andra.

Glömde..........

Ha aldrig förväntningar utan ha i stället förhoppningar så blir du inte så besviken.

Mm.. det har jag ju lärt mig men glömmer ibland och det hände nu.

Hade enorma förväntningar på återvändarveckan till behandlingshemmet med resultatet att absolut ingenting blev som jag trott. De som var på behandling denna gång var otroligt negativa mot själva behandlingen, på de uppgifter de fick, på terapeuterna, på maten - listan kan göras lång. Och det här höll de inte tyst med utan det var något de byggde upp sin grupp på, dvs äkta hemskt skitsnack om allt som jag håller så kärt och som betytt och betyder så himla mycket för mig. Det fungerar ju !!!!.

Det var även skitsnack o bråk mellan de på primären o övriga som det är tänkt att ska stödja varandra i tillfrisknandet. Man skulle ju också kunna tro att de skulle vara nyfikna på hur jag fått det att fungera i 7 månader men icke sa nicke. All energi lades ner på negativiteter.

Jag fick vid ett flertal tillfällen frågan "du säger väl inget?". Det här visade mig tydligt att jag inte kommit sååå långt på vissa plan. Mina rädslor finns kvar även om de inte är lika starka som tidigare. Att komma in i en helt komplett grupp och försöka hitta sin plats när man ligger så himla långt ifrån dem var skitsvårt. Att prata i den gruppen tog mycket energi och jag fick verkligen gå emot mina rädslor. Gick på AA-möte där som är superstora med massor av människor. Även där fick jag gå tvärt emot mina rädslor och dela, jag vägrade finna mig i vad min egenvilja kände för. Det är jag stolt över. All negativitet drog ner mig totalt, jag var så himla trött psykiskt när jag var där, jag kände att jag tappade jättemycket och orkade inte engagera mig. Jag tog ett beslut att åka hem en dag tidigare än planerat för jag pallade inte mer och det var verkligen rätt beslut.

Här ser jag utveckling och framgång att jag kan ta ett beslut och inte göra vad andra förväntar sig utan att jag sätter mitt mående först. Jag åkte hem och det var helt rätt. Tanken slog mig då att jag är ledig som idag då, kanske inte behöver ringa chefen och berätta det. MEN HALLÅ DAMEN - hur var det med ärligheten då!!!. Ett försök av min egenvilja att smita undan istället för att ta ansvar. Så jag ringde chefen och berättade som det var och bad om en semesterdag idag och det var så klart ok vilket gör att jag kan njuta av dagen idag utan dåligt samvete. Det är väl själva den att det ligger så många mönster kvar sedan tidigare som jag måste vara observant på men det är coolt att jag kommit så långt att jag kommer på de och väljer att göra annorlunda.

Det jag fick med mig och som jag verkligen behövde var att jag har kommit ganska långt i mitt tillfrisknande och det kändes skönt. Jag minns ju steg 1-3 och får upprepa dem ibland när högmodet försöker kika fram men det är inte så ofta. Att jag är helt maktlös inför alkoholen är så självklart för mig, det har ju visat sig gång på gång på gång men det är bra att kika tillbaka och reflektera över det ibland.

Jag minns när jag kom tillbehandlingen hur stängd jag var på många sätt men mest känslomässigt. Nu kan jag känna och jag låter mig känna utan att analysera sönder det, det är bra, det är rätt väg att gå. Jag minns också hur jag ville ha allt "my way" men det tog de ur mig ganska snabbt. Jag fick otroligt mycket hjälp tack vare att jag var öppen för nya vägar, annars hade jag nog suttit kvar där jag var då. Att lyssna på de som vet och att göra det de säger utan att ifrågasätta var en lärdom för mig.... Jag har alltid velat styra o ställa och blivit otroligt påverkad om det inte gått som jag velat och bestämt. Jag glider tillbaka dit ibland men oftast klarar jag att "åka med" och det är skönt och får mig att må bra. En annan "liten" sak jag tidigare pysslade med var att försöka ändra andra, att ha åsikter om hur andra beteddes sig osv. Jag la ner massor av energi på detta. Det gör jag även idag ibland så jag har fortfarande mycket att jobba på men som sagt - framåt - sakta - steg för steg.

Har några personer kvar på min steg 8 lista och jag hoppas kunna ta tag i det snart för jag vill kunna gå vidare. Jag tycker inte om att stå still och stampa men det måste ju finnas tillfällen. Sen måste jag skratta åt mitt undermedvetna för jag "glömmer" också att göra steg 9 - det bara försvinner i min hjärna och jag vet ju att det kan fungera så och att det är ett försvar för det handlar inte om att jag inte är redo utan det är jag. Bara att köra...........

Märkte nu på återvändarveckan att jag tog till godis som flyktväg men jag höll det inom vettiga gränser och jag fick kämpa emot min andra flykt som är shopping!!! Det gick bra, jag är stolt! Jag måste komma ihåg att vårda min nykterhet och att berömma mig själv även om det låter och känns knäppt. Har så lätt att bara slå på mig själv.

I dag ska jag njuta av dagen, vara ödmjuk och ha tillit och ta hand om mig själv och göra det som får mig att må bra.

  Kärlek och Värme

En ledsen brud i lyxförpackning....

Jag har så länge jag kan minnas strävat efter att ha det lyxigt, köpa märkeskläder osv. Om jag skulle åka utomlands skulle jag ha lyxhotell, hyreslägenhet skulle jag aldrig ha övervägt, märkeskläder ett måste osv osv. Nu har något hänt som jag aldrig skulle ha tänkt på själv men som en vän observerade. Det här är helmysko tycker jag men nu struntar jag fullständigt i de sakerna. Jag har inte ens reflekterat över det men när jag nu har tänkt på det så har jag inte längre behov av sk "lyx".

Jag vill må bra men för att göra det behöver jag inte de här sakerna längre, det är helt otroligt. Detta har hänt i mig utan att jag ens tänkt på det, det är som något jag fått på köpet i mitt arbete med mig själv.

En del handlar nog om att jag under min aktiva tid spenderade mycket tid och pengar på att hålla skenet uppe (utan att tänka på det så klart), nu behöver jag inte det längre. Jag vill också tro att det handlar om att jag känner mig tryggare med mig själv och att jag inte har något behov av att visa upp ett "bättre jag". Jag är bra som jag är...............

I varje fall en skitcool upptäckt och något jag är glad och tacksam över. Ingen lyxbrud längre men definitivt en mycket lyckligare brud   .

Det händer mycket i mig just nu. Härom dagen satt jag och tänkte och kom på att herregud vad "lat" jag har blivit. Jag känner ingen glädje inför något jag gör i mitt hem. Det är mitt hem som jag tidigare lagt ner massor av tid o pengar att inreda så att det skulle bli vackert, och det är det. Men att städa, diska, tvätta mm har bara känts sååååå himla jobbigt - jag har gjort det jag måste inte mer. Har också tappat all kärlek till kreativitet - så jag ringde min sponsor och frågade vad sjutton som har hänt med mig. Fick svaret att det mycket väl kan vara så att jag är trött pga allt som hänt och som händer med mig. Det kan jag köpa men jag var osäker på om det var så. Hon föreslog då att jag skulle göra en liten sak varje dag fast jag inte kände för det och riktigt känna efter efteråt hur det kändes. Så det gjorde jag. Jag städade mitt sovrum och det kändes HELT UNDERBART!!!. En tanke som slog mig mitt i städandet var att JAG ÄR VÄRD ATT HA DET RENT O FINT OMKRING MIG. Fan vad häftigt - det bara kom!. Det var som om jag kom över ett hinder och nu känner jag motivation och glädje att göra dessa saker. Ok, jag älskar inte att diska men det känns inte som att bestiga ett berg längre. Någonting släppte och det här är så himla megahäftigt.

Jag tänker ganska ofta att jag står still och inte kommer någon vart men det här är bevis nog om att så icke är fallet.

Livet är ganska bra ändå =).

En sak till bara... idag hamnade jag i en obehaglig situation och var tvungen att ge någon ett besked som kändes otroligt obekvämt och otrevligt. Jag kände i hela kroppen att detta var vad jag måste göra utan minsta tvekan. Hade detta hänt förrut vet jag inte vad jag hade gjort men nu tog jag ansvar och sa precis vad jag tyckte och kände även om det var supermegajobbigt. Det var så jobbigt att jag fick hjärtklappning och började skaka. I dåtid hade det varit ett perfekt läge att låsa dörren, isolera mig och ta ett glas vin. Idag valde jag att ringa en vän och åka dit - få en bamsekram - och prata och dela med mig av att jag mådde skit. Det hjälpte!!!! Jag stog upp för mig själv i den här situationen, jag satte mitt mående först och det är stort och viktigt för mig. Inget undvikande utan total ärlighet mot mig själv och personen det berörde.

I morgon bär det av på återvändarvecka. Ska tillbringa 5 dagar på primären med de som jobbar med steg 1-3. Det ska bli så himla spännande att träffa de som är där och lyssna på deras berättelser. Jag vet att jag kommer att få ut massor av det och påminnas om mycket jag sjäv gick igenom. Jag kommer också att få chansen att dela med mig av mina erfarenheter ifrån mina 7 månader i nykterhet, hur jag tog mig hit, vilka verktyg jag använder, sponsor, AA-möten och stegarbetet. Jag vet att det kommer att betyda mycket för mig att få dela med mig, det är del av programmet. Du kan bara behålla det du har genom att ge det vidare.  Kom tillbaka - det fungerar!!!! stämmer så bra så..........

Nu ska jag packa lite och sen zzzzzzzzzz............. så jag är pigg o glad i morgon.

  sov gott och kram kära vänner

Påskhelgen är över och utan problem vilket jag inte direkt förväntade mig.

Möten, prat med sponsor o vän mm hjälpte så klart till men jag hade inget "sug" alls. Har ju som jag nämnt tidigare haft lite flashbacks när det gäller sol o öl men med hjälp av tips o råd har det löst sig utan problem och jag har insett att mycket är vanan som spökar.

Humöret är som vanligt upp o ner men det har mest varit upp. Var ut på puben en kväll o lyssnade på ett band. Var dit med en AA-vän så vi stöttar varandra. Men jag kände inte problem alls med att dricka alkoholfritt - jag blir verkligen förvånad själv, men en mening har hjälpt mig massor.

JAG FÅR DRICKA OM JAG VILL MEN JAG VÄLJER ATT AVSTÅ!!!

mycket bra för det får mig att känna att jag faktiskt har alternativ, vilket jag så klart också har.

Fick en fråga om jag kunde hjälpa till med en sak men var tvungen att säga nej pga ryggsmärtor. Jag är van att säga JA även om jag inte vill men har lärt mig att det bara är egoistiskt. Kanske låter konstigt men det ligger mycket bakom det. Jag svarade NEJ och var ärlig och förklarade kort varför. Sen mådde jag dåligt och det där låg med mig så jag ringde min sponsor och frågade vad sjutton som pågick, jag gjorde ju som jag skulle....................

Annat som ligger bakom svarar hon direkt - rädsla - rädsla att inte bli omtyckt och accepterad. Glasklart när hon säger det! Så var det med det.

Ett STORT PROBLEM för mig just nu är min vikt!!!!

Jag har ätit mycket godis periodvis och det har så klart visat sig på vågen och det känns MEGADRYGT. Jag vet att jag inte är tjock men jag är betydligt tyngre än vad jag brukar vara. Försöker hålla igen men det är JÄKLIGT SVÅRT!!!!

Ska prova med soppor nu i en vecka sen blir det ju återvändarvecka vilket är GI-mat. Jag mår INTE BRA när jag väger så här mycket, jag mår pyton och gräver ner mig ganska mycket pga det. Såå... får väl bli "bara för idag" med godis också   .

Men jag har tagit mig igenom en storhelg till nykter under mitt första år och det känns skööööönt.

Återvändarvecka om en vecka och sen Gotland i juni.

Känns härligt.

Saknar, saknar och mera saknar ett härligt förhållande med ett stycke karl. Det är trist, skittrist att vara ensam tycker jag men jag vill samtidigt att det ska bli rätt. Jag är inte beredd att chansa och ta några risker som det ser ut idag, det är det inte värt. Men, jag skulle vilja ha en man i mitt liv - han kommer väl när det är meningen men jag är trött på att vänta   .

Nu, ha en skön kväll ni där ute

   kram kram

Viktigaste först:

7 månader nykter idag !!!!!

Första nyktra påsken...

Varje större högtid har sina minnen och sina lockelser. De flesta högtider har ju inkluderat alkohol tidigare och varit en mycket bra orsak och anledning att dricka. Så är det nog för de flesta av oss alkoholister att det alltid finns en anledning att dricka vare sig det är något positivt eller negativt - alkoholen löser allt - eller som det visat sig - absolut ingenting - tvärtom.

Jag har nu tagit mig igenom jul & nyår vilket var jobbigt, nu har vi påsken samt naturligtvis våren. Jag har blandade känslor men mår i grund och botten bra, sen skulle jag ljuga om jag inte sa att jag ibland tänker på en iskall öl när jag sitter i solen. Men som tur är så hjälper mitt sunda förnuft till och påminner mig om hur det var och vilka konsekvenser som finns om jag skulle dricka igen. Sen är det ju faktiskt så (tack sponsor) att man i rimlighetens namn borde kunna sitta och bara njuta av solen och all härlighet omkring utan att "sinnesförändra" något med hjälp av droger. Och tänker jag efter så är det nog mest vana. Jag har så länge jag kan minnas druckit en kall öl (näää.... inte "en") när solen varit framme. Svårt att bryta gamla vanor men det gör jag och det känns bra även om det innebär att jag får ha många diskussioner med mig själv och andra.

Uteserveringarna öppnar... nästa lilla kliv... i mitt liv som nykter... sen kommer midsommar osv osv. Livet stannar inte för att jag slutat dricka. Första året är VÄRST för det är första gången att gå igenom allt på ett helt nytt sätt. Det handlar om förändring, stor och mäktig förändring i leverne och det är klart värt allt tjabbel i mitt huvud.

7 jobbiga, innehållsrika, fantastiska, kärleksfulla och uppvaknande nyktra månader nu.

Det känns helt fantastiskt och lite konstigt, vet inte om jag såg det framför mig att jag skulle fixa det. Men det har jag gjort och jag måste komma ihåg att påminna mig om att jag är stark och ge mig själv en klapp på axeln. Betydligt lättare att slå på sig själv ju.

Många dörrar har öppnats för mig, så känns det. Nya helt underbara och kärleksfulla vänner som stöttar och lyssnar, en uppskattning av vardagen som jag inte haft förrut, en insikt i mig själv, i mina beteenden och reaktioner. Svårt att förklara men jag har mycket att vara tacksam över i mitt liv. Jag känner samtidigt att jag har så mycket kvar men det hör väl till. Jag kommer framåt men det går inte fort och jag är en otålig person (är du beroende själv så skrattar du nog nu för otålighet vet vi ju alla hur det är med den). Jag lyssnar på de som varit nyktra längre, lär mig och försöker göra mitt bästa. Som en klok vän sa - om du inte gjort rätt (vilket jag betvivlar ibland) - så hade du varit full nu och så är det ju så klart. Ibland behöver man en vän som ger lite feedback och spegling.

Det känns lite som jag rört lite på ytan till den äkta personen jag är men att jag har så mycket mer att lära om mig själv.

Spännande men jobbig resa.

Nu orkar jag inte skriva mer i kväll för jag är megatrött. I morgon ska jag på mitt lördagsmöte och få med mig lite andlighet och kärlek. Livet är ganska bra =).

  kram