Ja herregud nu var det väldigt länge sen jag skrev något här. Fick ett ryck nu på kvällskvisten och kände för att skriva lite - så det gör jag   .

Jag har nu varit nykter i 1 år och drygt 2 månader - häftigt om jag får säga det själv =). Det har varit upp och ner med humöret men så är det ju för de flesta. Det som känns skönt är att fast jag mått riktigt pyton så har jag aldrig haft en längtan efter alkohol. För många så vet jag att den lösningen dyker upp som ett brev på posten vid dåligt mående så jag är glad att jag sluppit detta än så länge.

Otroligt mycket har hänt i mitt nyktra liv, både rent praktiskt men framför allt så har det hänt otroligt mycket med mig vilket jag kan tacka 12-stegsprogrammet och gemenskapen för. Utan de hade jag inte varit här idag, det vet jag. Jag har flyttat (inte för att fly ska väl kanske tilläggas) från mitt hus till en liten 2:a på rena landsbygden och brevid en ridskola. Flytten i sig höll på att ta knäcken på mig och skapade otroligt mycket stress och oro. Men jag tog mig igenom det - starkare tror jag nog. Jag har kvar mitt jobb som jag älskar och tacksamheten för det är stor. Jag har ett underbart förhållande till min älskade dotter. Jag tror det största för mig är att jag inte har ett behov av att visa på ett yttre som visar på kvalitet och då pratar jag inte om livskvalitet. Tidigare var dyra märkesvaror mm viktigast - det kan jag med glädje säga att så är icke fallet längre. Jag är så glad och tacksam för allt och alla jag har i mitt liv. Jag har funnit nya vänner via gemenskapen som betyder mycket för mig och några av dem ska jag fira nyår med - känns tryggt och är något jag verkligen ser fram emot. Jag har vänner som verkligen bryr sig, som är kärleksfulla och som finns där i vått och torrt. Det finns de som jag varlt bort, som jag inte vill ha i mitt liv. Som drar kraft ur mig (energitjuvar tror jag det heter). Jag kan vara negativ, sure men jag tycker synd om de som spenderar sitt liv i ett klagande och suckande utan att göra något åt det. Så jag har valt bort.....

Min familj betyder mer för mig än vad de gjort på länge av naturliga själ. Jag trivs att ha dem omkring mig, det får mig att må bra. Jag ser människor omkring mig som skulle behöva göra samma resa som jag gjort men jag vet att det inte går att tvinga någon till något. Jag kan bara visa genom handlig hur resan påverkat mig och mitt liv.

Jag går fortfarande på eftervård och det vill jag fortsätta med, det betyder jättemycket för mig. Att få träffa de som har samma sjukdom som jag har är värdefullt. I dag går jag oftast på möte en gång i veckan men ibland två. Jag älskar fortfarande mötena och gruppen jag går i - värme och kärlek i överflöd =).

Hmm.... jag har träffat någon, en man och en trevlig man. Vi har inte setts många gånger men än så länge känns det bra. Han är social, positiv, drivande, kärleksfull etc etc - allt jag önskar. Jag var lite nervös ska väl erkännas när jag skulle berätta för honom om min sjukdom - dvs att jag är en alkoholist. Men jag visste också att jag måste vara ärlig för att vi skulle kunna fortsätta, bara att köra.... han tog det jättebra och var jätteintresserad att höra om min resa. Det är skönt att göra rätt =). Något jag fått kämpa med något helt otroligt är min starka starka egenvilja. Oftast säger känslan något helt annat än vad förståendet säger. Det kan gälla skitsnack, konflikter, rädsla, bekvämlighet - att välja den lättaste vägen. Jag har kommit på att detta får mig att må skit. Att inte göra "rätt" påverkar mitt mående otroligt mycket, gör jag rätt så mår jag bra. Men tro mig, det här får jag kämpa med i stort sett varje dag. Jag har tagit ett beslut att jag SKA göra saker fast jag inte vill och det handlar om små små saker som att hämta posten, öppna kuvert, ringa ett samtal, städa etc etc. Listan kan göras lång men nu gör jag sakerna fast jag inte vill - detta gör att jag mår BRA. Jag tror och hoppas att det till slut ska gå med automatik och att förståendet och känslan ska bli polare och inte kämpa emot varandra så hemst - time will tell - men jag tror.....

Allt jobb med mig själv och mina beteenden har gjort mig otroligt observant på hur andra människor beteer sig omkring mig. Jag ser väldigt mycket av mina beteenden i andra. Jag ser det som en stor gåva att jag ser dem i mig själv och har möjlighet att göra något åt dem - göra bättre, göra rätt. Att jobba med sig själv är en jäkla spännande resa men ingen dans på rosor =).

Efter jag slutade dricka började jag med en massa andra flyktbeteenden så som shopping, godisätande, nätdejting.... jag har slutat med det nu, jag tar återfall i dessa flykter men det händer mer o mer sällan. Men... det har så klart påverkat min vikt - inte positivt alls=). Jag har inte haft kraft att göra något åt det men nu är det dags - beslutet är taget. Från nästa vecka börjar jag lägga om kosten (inte som förrut - idiotbanta), nej jag ska äta mer grönt, sluta med snacks etc. Jag ska få tillbaka lite av min kropp som den varit förrut - men det får ta tid den här gången. Shopping vill jag gärna fly i men jag kan oftast stoppa mig själv nu - men det kräver att jag är uppmärksam... och bestämd.....

Just ja, jag har börjat rida igen. Jag red och tävlingshoppade när jag var yngre. Min dotter rider så jag är i stallet med henne och kände bara en enorm känsla att börja igen. Så det har jag gjort och det är superkul - och vi har ett gemensamt intresse och det känns topp. Bra för mina otroligt förlatade muskler är det också så klart - träningsvärken är enorm =).

Nä nu ska jag kolla lite tv få se om jag får besök i morgon - trevligt besök. Jag mår bra, jag är tacksam över väldigt många saker och jag är lycklig - vad mer kan man begära? men tro mig, jag har inte fått det gratis..... men det var klart värt allt arbete.

Kram om ni orkat läsa allt surr ifrån mig =)

Sommar & Sol......

och "jag har haft en underbar semester" är väl det förväntade svaret om någon frågar hur din semester varit. Många svarar nog precis så men är det verkligen så?????

Min första nyktra semester/sommar är nu snart om ca 1 dag "avklarad". Jag förstår nu när de som gått före säger att det första året som nykter alkoholist är jobbigast. Det är jul, nyår, påsk, midsommar o nu semester som man ska ta sig igenom. Det låter hemskt "ta sig igenom" men för mig har det verkligen varit lite så. Jag har känt väldigt mycket i samband med och efter dessa högtider. Visst har det varit positiva bitar men en hel del utanförskap till familjen har jag känt av ganska rejält - och det är ju helt normalt. Men nu tänkte jag faktiskt försöka summera min sommar för jag vill ha det kvar, hur det har känts, vad som har hänt etc.

De 2 första veckorna hade jag tillsammans med min underbara 7 åriga dotter. Där kan jag lätt säga att jag hade en härlig tid, vi kom varandra så himla nära, vi skrattade massor och kramades o mös tillsammans. Men sen åkte hon iväg med sin pappa och jag blev ensam i resterande 2 veckor av semestern.

Nu ska jag inte vara helt negativ och säga att de här två veckorna har varit piss för det har de inte, jag har gjort många roliga saker och umgåtts med både vänner och familj på ett nytt sätt. Umgänget har förändrats drastiskt ifrån min sida och jag kan numera acceptera att vänner faktiskt tycker om mig för den jag är. Tidigare i min nykterhet så kunde jag inte förstå varför de skulle vilja ha mig som vän. Så sorgligt... när jag ser tillbaka på det, men så var det. Hur som haver, delvis har det som sagt varit bra och mer därtill. Problemen har dykt upp när jag varit ensam och det är jag ju ibland och det behöver jag vara. Men jag har haft svårt att fylla upp det här hålet som alkoholen lämnat efter sig. Om jag tittar tillbaka på fg sommar så var ju fokus på just att dricka. Jag tror att jag de veckor jag inte hade min dotter, bara satt här hemma och drack och drack och drack...... beteendet finns liksom kvar fast jag dricker inte. Jag vet vad jag ska göra och jag vet att måendet går upp och ner för allt och alla, men jag har inte alltid valt att göra rätt. Jag har t ex skippat att ringa min sponsor för att jag har känt "vad ska hon kunna göra åt att jag mår dåligt". Varningsklockor så det smäller om det!!! Jag har fallit ner i självömkans varma trygghet och njutit av den. Jag har kommit på att självömkan är en sak som jag får se upp med, jag faller så gärna och lätt dit och oftast utan orsak. Jag har haft svårt att sitta still, jag har haft en stress inombords men samtidigt har jag haft svårt att ta mig för med saker = dåligt mående. Jag har tröstätit godis.... jag har inte orkat läsa Stora Boken el dagliga reflektioner.

Men nu ska jag inte bara slå på mig själv vilket jag är supermegaduktig på. Kraven på mig själv tar aldrig slut. Men jag har inte druckit alkohol, jag har gått på möten, jag har pratat med vänner och jag har gått på min eftervård. De här sakerna som kan ses som små är det som hållit mig uppe, inget som säger att jag skulle ha druckit om jag skippat dem men jag vet att chansen att hålla mig nykter hade minimerats rejält. Så jag har gjort "lite" rätt också och kan med huvudet högt gå till jobbet på måndag och faktiskt vara uppvilad efter en semester, det är nog första gången på många år. Jag tänker tillbaka på hur det har sett ut förut om åren - möjligheterna att dricka under semestern såg jag som oändliga, anledningarna var många likaväl som orsakerna. Jag kunde börja dricka tidigt på fm för det var som "legitimt". När jag sen skulle tillbaka till jobbet så var det långt ifrån en utvilad anställd som kom tillbaka. Svårigheterna att då bryta alkoholintaget var enormt om jag tänker på fg år. Jag led av skam, skuld, ångest och panikattacker vilket jag inte gör nu och inte har gjort under sommaren. Nästa sommar kommer att bli bättre............ och sen bättre................ det vet jag ju.

Ensamheten och saknaden efter "den rätte" finns i mig dagligen. Jag söker men kan inte finna. Många vill men jag vill inte. Jag är försiktig, otroligt försiktig..... det måste bli rätt och det måste bli utan att jag förlorar mig själv och allt jag jobbar med. Ändå vill jag så gärna hitta någon att dela livet med. 2 somrar har jag nu varit "ensam" på semestern. Det har gått så klart men det är inte alls vad jag vill. Jag vill hitta någon att dela vardagen med, som jag kan luta mig emot ibland. Det är jobbigt att alltid vara stark  -  men jag klarar det ett tag till även om det är kämpigt. Tänk att få släppa efter och känna sig liten någon gång..... inte stark, drivande, framåt och resultatfokuserad. Puh.... vad skönt det skulle vara "ler".

Puh, nu fick jag dela med mig av lite hur jag känner. Länge sen jag skrev här nu men det kändes skönt.

Stannar där jag.....

kram  

Hemma igen......

efter en härlig långhelg på Gotland / Visby. Vi åkte i torsdags och kom hem i natt. Det var jag och tre vänner, en tjejkompis och två killkompisar som jag i och för sig inte kände så väl men som jag lärde känna under helgen.

Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om den här helgen men får nog begränsa mig lite. Vi bodde ca 3 km (på ett värdshus) ifrån skolan där alla möten hölls så vi hyrde cyklar och cyklade dit. På konventet var det möten i stort sett hela dagarna i olika klassrum, det var bara att välja ifrån smörgåsbordet. Jag gick bl a på *ta det lugnt, *en sak i taget och *självömkan. Det var mycket människor och alla åldrar var i stort sett representerade, det var en salig blandning skulle man nog kunna säga vilket var superkul. Jag var osäker på att dela men gjorde det ändå på *självömkan-mötet - ganska relevant för mig =).

Vi hade ett stormöte vid stranden vilket var helt fantastiskt. Flera hundra nyktra alkoholister som satt i en ring och delade. Sen sinnesrobönen mitt ute i naturen - en helt magisk känsla!!!

Sen var det en Sinnesrogudstjänst/midnatt i kyrkan i Visby som blandade sång av en härlig kör med livshistorier. När jag satt där kände jag sån enorm tacksamhet att få delta i denna gemenskap, det är en enorm känsla och kärleken emellan oss är så himla stor. Jag tackade gud att jag fick modet att be om hjälp för annars skulle jag aldrig ha fått uppleva det här.

Avslutningsmötet var i aulan och det var häftigt. Den som varit nykter längst hade 56 år och den som hade minst tid var 2 dagar.

Jag var på supe och dans och det var kul men det kom fram lite gamla spöken då som nog behövde komma fram. Känslor av osäkerhet, utanförskap och andra mycket obehagliga känslor kom fram. Jag orkar inte gå in på detaljer om just den kvällen utan vi kan bara säga att jag gjorde den ok men med viss möte. Men känslorna kommer ju allitid ikapp en, så är det ju. I morse mådde jag ok men när jag satt mig på altanen och drack kaffe kom ett känslosvall över mig som var långt ifrån positivt, jag mådde pyton helt enkelt.

Fick ha ett litet slagsmål med mig själv om att ringa in sponsor eller inte (som vanligt) men jag gjorde rätt och ringde. Jag grät lite och förklarade för henne att gamla händelser och tankar och känslor kom upp. Jag har alltid haft dålig självkänsla men bra självförtroende och det har hållit i sig. Och när jag är här i min trygghetszoon så mår jag bra och känner mig säker men kommer jag "utanför" så kommer all osäkerhet fram. Jag har alltid jämfört mig med andra som är mer utåtgående och spralliga och har fått för mig att jag är "tråkig". En stor anledning att dricka på det så det har jag nog gjort så länge jag minns. Jag kommer så väl ihåg när jag suttit på fester och känt mig "utanför" men när jag druckit så har jag i mina ögon blivit social och rolig. Jag har betett mig som folk har förväntat sig istället för att acceptera att jag är lite tyst o blyg och inte den spralliga typen - och detta har jag gjort ett likamedtecken med att vara tråkig. Gud vad jag har slagit på mig själv kan jag se nu. Jag har hela tiden jämfört mig med andra och gjort allt för att ändra på den jag är. Nu var jag på fest och jag drack inte och ingen annan och jag kände bara att jag inte dög som den jag är. Det här var faktiskt bra att upptäcka och komma underfund med - tack sponsor!!!

Nu kan jag jobba med att acceptera att jag är lite tyst och försiktig med nya människor där jag inte känner mig trygg. Jag ska inte jämföra mig med andra, jag är den jag är och jag är BRA!

När jag pratar med andra som bryr sig om mig så tycker de ju om mig precis som jag är - nu måste jag bara försöka tycka om mig också!!!

Utmaning!!!

Lättnaden att få reda på det här är enorm och jag gråter när jag skriver det här, det är sååå stort för mig och livslångt för det har förföljt mig i många många många år. Nu VET jag hur det står till och då kan jag ta tag i det. Kommer säkert att surra mer om det här längre fram men just nu känner jag att jag orkar inte mer.......

   kram kram

..... kanske jag också ska skriva om

Brukar ju mest skriva när jag mår dåligt, det är då jag har det största behovet av att skriva av mig. Men nu mår jag faktiskt bra, en ovan känsla med tanke på hur jag mådde för en vecka sen. Men så är det ju, det vet jag. Upp och ner som en jäkla berg o dalbana. Men nu ska jag inte fundera över varför jag mår bra, nu ska jag njuta av att jag mår bra och känner sinnesro.

Det är mycket som händer så jag borde kanske vara lite stressad - men det är jag inte - bara tillfälligt då och då. Har precis haft en fotograf här ifrån mäklarbyrån som har fotat alla rum i mitt lilla söta hus. Jag har kommit fram till beslutet att sälja, det var inte helt lätt men jag vet att det är rätt. Jag ska hitta en lämplig lägenhet och har stora krav på område, storlek, solmöjligheter och läge..... jag vet, jag är krävande =). Men boendet är viktigt för mig, jag trivs med att vara hemma och vill gilla där jag bor. Det här är också mysko för här skulle jag ha fått fnatt förrut, jag vet inte om jag får huset sålt, vet inte om jag hittar en lämplig lägenhet etc etc, frågetecknen är många. Men jag känner - jaja, får jag det inte sålt el om jag inte hittar en lägenhet så är det väl meningen så. Helt sjukt, så brukar jag inte tänka, helt friskt kanske. Tillit tror jag det kallas =).

Annars så har jag börjat göra listor inför resan till Gotland och det härliga konventet där som jag åker till på torsdag till söndag. Åker med min bästa, goaste vän och två karlar (ett stycke gubbe och ett stycke kille). Både upptagna - tur för dem det för min vän o jag är i karlbehov=). Det är ett skämt vi kör med men visst ligger det något bakom också. Jag vill inte vara ensam, jag saknar någon att mysa med, att helt enkelt dela vardag o fest med. Men..... jag är rädd om mig och mitt tillfrisknande så det ska vara rätt - annars får det vänta. Det är ju inte så att jag inte haft några "erbjudanden" men tyvärr har ingen känns rätt och jag tror att det ska finnas en viss känsla/kemi för att det ska vara rätt. Så... jag väntar. Fast många har träffat sin like på just Gotlandskonventet så vem vet....... hittar väl nån som bor i andra änden av landet med min tur. Nädå, jag jagar inte men jag håller ögonen öppna "ler".

Nu ska jag sätta mig tillrätta på min nuvarande altan (vem vet hur länge det håller i sig) och läsa o bara ta det lugnt ett tag för mycket städa har det blivit inför fotograferingen.

  Kram kram

Dåligt mående sucks!!!

Det gör det verkligen, jag lovar o svär.........

Kände bara att NU måste jag skriva av mig lite för jag har mått piss i 2 dagar nu. Jag  blir så irriterad på det här dåliga måendet, kanske är det PAA, mycket troligt för jag faller under många av symtomen. Jag är totalt förvirrad, svårt att koncentrera mig, trött och likgiltig.... listan kan göras lång. Vad det än är så är det skitjobbigt även om jag vet att det kommer att försvinna och jag kommer att må bättre - hoppas bara det blir förr istället för senare.

Har så klart jobbat men det har varit tufft. Som tur är så vet de jag jobbar närmast med vad jag gått igenom så jag kan berätta att jag inte är på topp. Så jag tar en dag i taget... bara för idag....

Jag kan inte peka på något exakt som orsakat det här, det är mycket som händer i mitt liv just nu och det är så klart att det tar på krafterna. Sen är jag väl lika förvånad som vanligt (inte) att de jag skulle kunna förvänta mig stötta och hjälpa mig - inte gör så. Konstigt det är, är man glad så vill alla umgås men mår man dåligt då blir det tyyyyst. Men jag kan inte ändra på dem, jag kan bara vara otroligt tacksam för min älskade AA-grupp, min kära bästa vän och min goa sponsor. Utan dem veti f_n om jag skulle ha klarat mig så här länge.

Har fått rådet av min sponsor att skriva upp dem jag känner harm mot på min lista. Ska göra det.... Var på möpte igår och det var behövligt, går nog i kväll med - så himla skönt att vara där.

Jag är förbannad och irriterad på människor som sviker. I vissa fall så är det jag som har för höga förväntningar, det vet jag men något litet ska man väl för sjutton kunna förvänta mig, eller?

Usch, har mycket ilska och besvikelse i mig känner jag nu när jag skriver. Orkar inte skriva mer nu, jag ska försöka meditera lite - kan hjälpa ibland.

   kram

En text jag lånat för er som är osäkra på om ni bör söka hjälp....  

Är du alkoholist?

Finns det en mening o syfte med olika möten mellan människor?

... det kan man ju fundera över och jag blir gång på gång överbevisad att så är fallet. Har hänt nu, inte en gång utan två gånger.

Första gången var när jag träffade min kära o goa vän X på ett AA-möte för inte så länge sen. Vi "klickade" direkt, bytte telefonnummer och har verkligen funnit varandra, trots att vi är så himla olika. Hon har fått mig att våga att leva och att tycka om att leva utan alkoholen i mitt liv.

Nu har det hänt igen. I går var jag på AA-möte och vi var endast 4 personer där. En tjej var ganska knäckt och mådde jättedåligt då hennes tjej precis brutit upp med henne. Hon har varit nykter i över 10 år och inte gått på möten på länge, men nu var hon där. Hon och jag fick kontakt direkt och jag gav henne mitt telefonnummer och sa att vi kunde ju ta en fika eller om hon bara ville prata. Jag har ingen aning om varför jag gjorde så, var det något egoistiskt syfte som låg bakom? Jag vet faktiskt inte, det kändes inte som en egoistisk gärning men det vet man ju aldrig =).

I dag ringde hon, jag hämtade upp henne och vi tog en fika hemma hos mig. Hon berättade allt om vad som hade hänt och hon mådde verkligen jättedåligt, hon grät och pratade om vart annat. Efter några timmar skjutsade jag hem henne igen och hon sa att hon var så glad att hon träffat mig och att hon inte vanligtvis vågar öppna sig och visa känslor. Det kändes skönt att kunna hjälpa henne och få henne att må lite bättre mitt i allt elände. Fanns det något syfte med detta möte? Jag fick hjälpa någon som behövde hjälp och jag har fått en till vän i gemenskapen.

Antagligen var det meningen att vi båda skulle vara på just det mötet, att vi skulle träffas och att jag skulle kunna stödja henne nu i hennes sorg. Jag väljer att se det så för just nu känner jag mig relativt stark och kan inte hitta några egoistiska syften till detta - möjligtvis att få en ny vän.

Som sagt så berättade hon att hon inte brukar visa känslor för andra och jag känner igen mig. Jag fick det med mig - det är ok att visa att man känner........... det är ok att vara svag och ledsen ibland............. det gäller väl bara att välja rätt människor att "blotta sig för".

Nu ska jag vila, ta det lugnt och i morgon ska jag träffa en annan vän som jag tycker så himla mycket om. Vad härligt det är med kära o goa o omtänksamma vänner.

Jag känner en person som jag har förstått inte kan känna empati, det är så sorgligt och nu kan jag känna att det är så synd om den personen. Att alltid sätta sina egna önskemål i första hand, att inte kunna känna med de som har det svårt, att inte älska utan baktanke, att inte kunna bry sig om utan att förvänta sig något tillbaka. Jag är GLAD för att jag kan känna kärlek och empati till andra, det är en gåva jag värnar om varmt.

  kärlek o värme

Ibland känner jag mig så himla ensam här i världen.

Jag vet att jag inte är ensam men känslan dyker upp ändå tyvärr.

Som tur är så är jag oftast ganska nöjd med att vara "ensam med mig själv", det är inget jag lider av. Jag har vänner som bryr sig om mig men jag saknar någon att dela livet med. Men jag kan inte/vill inte/får inte bara ta någon för sakens skull, bara för att inte vara ensam. Jag vet ju det, jag måste vara försiktig och sköta om mig och mitt tillfrisknande och det gör jag. Men det gör inte saken bättre, jag längtar efter att få KÄNNA, att få LÄNGTA och att bli längtad efter. Är det för mycket begärt kan jag fråga mig själv ibland. Jag tycker alla runt mig är par men samtidigt ser jag många par där de är långt ifrån lyckliga tilsammans. Det finns fördelar med att vara ensam men de är långt ifrån tillräckliga för att kompensera saknaden efter någon.....

Jag vill ha någon som jag ibland kan luta mig emot och som kan trösta mig och ta hand om mig när jag känner mig svag. Som det är nu så har jag inte en chans att vara svag, jag måste klara av och fixa allting själv. Det finns ingen som kan hjälpa mig med det och det känns jobbigt just nu.

Tidigare i min nykterhet kände jag som att jag inte var värd en riktigt bra kille men jag har fått tillbaka en del av min självkänsla och tycker faktiskt att jag är BRA. Jag kanske inte är redo för ett förhållande, det kan jag inte vara 100 på men önskan finns där, behovet finns där. Jag vet att jag ska lämna över så blir det rätt, det blir som det ska vara. Jag försöker men viljan är stark.

I morgon ska min dotter till sin pappa och jag blir ensam i helgen. Jag borde kunna se positivt på tillfället till egentid och möjligheten att få saker gjorde. Jag har MASSOR att göra som inte är så kul men som ändå ska göras. Jag kommer att ha massor av tid att läsa och reflektera, ta en skön promenad i skogen och bara vara - jag vill kunna njuta av detta och inte sucka över att jag är ensam. Jag ska träffa en kompis på söndag, jag vet att en annan kompis finns där för mig, jag har gemenskapen så jag ÄR INTE ENSAM, men jag KÄNNER MIG ENSAM.

Måste ändra mina tankar från negativa till positiva!!!

Jag har en HEL HÄRLIG HELG framför mig att GÖRA PRECIS VAD JAG VILL.

Jag tänker njuta av den här helgen......

Jag tänker gå runt i myskläder, krypa upp i soffan med en bra bok, tända lite ljus, äta lite färska bär och dricka lite bubbelvatten. Ja, det tänker jag. Kanske gå på möte i morgon fredag. Kanske pyssla i trädgården lite. Jag ska göra vad jag känner för och jag ska verkligen försöka undvika att tycka synd om mig själv. Jepp, så får det bli.

Nu ska jag ta med en bra bok (varit på biblioteket idag) och lägga mig i sängen brevid min älskade dotter och läsa. Herregud, vad sjutton klagar jag över tokfia.

  kram kram