..... kanske jag också ska skriva om

Brukar ju mest skriva när jag mår dåligt, det är då jag har det största behovet av att skriva av mig. Men nu mår jag faktiskt bra, en ovan känsla med tanke på hur jag mådde för en vecka sen. Men så är det ju, det vet jag. Upp och ner som en jäkla berg o dalbana. Men nu ska jag inte fundera över varför jag mår bra, nu ska jag njuta av att jag mår bra och känner sinnesro.

Det är mycket som händer så jag borde kanske vara lite stressad - men det är jag inte - bara tillfälligt då och då. Har precis haft en fotograf här ifrån mäklarbyrån som har fotat alla rum i mitt lilla söta hus. Jag har kommit fram till beslutet att sälja, det var inte helt lätt men jag vet att det är rätt. Jag ska hitta en lämplig lägenhet och har stora krav på område, storlek, solmöjligheter och läge..... jag vet, jag är krävande =). Men boendet är viktigt för mig, jag trivs med att vara hemma och vill gilla där jag bor. Det här är också mysko för här skulle jag ha fått fnatt förrut, jag vet inte om jag får huset sålt, vet inte om jag hittar en lämplig lägenhet etc etc, frågetecknen är många. Men jag känner - jaja, får jag det inte sålt el om jag inte hittar en lägenhet så är det väl meningen så. Helt sjukt, så brukar jag inte tänka, helt friskt kanske. Tillit tror jag det kallas =).

Annars så har jag börjat göra listor inför resan till Gotland och det härliga konventet där som jag åker till på torsdag till söndag. Åker med min bästa, goaste vän och två karlar (ett stycke gubbe och ett stycke kille). Både upptagna - tur för dem det för min vän o jag är i karlbehov=). Det är ett skämt vi kör med men visst ligger det något bakom också. Jag vill inte vara ensam, jag saknar någon att mysa med, att helt enkelt dela vardag o fest med. Men..... jag är rädd om mig och mitt tillfrisknande så det ska vara rätt - annars får det vänta. Det är ju inte så att jag inte haft några "erbjudanden" men tyvärr har ingen känns rätt och jag tror att det ska finnas en viss känsla/kemi för att det ska vara rätt. Så... jag väntar. Fast många har träffat sin like på just Gotlandskonventet så vem vet....... hittar väl nån som bor i andra änden av landet med min tur. Nädå, jag jagar inte men jag håller ögonen öppna "ler".

Nu ska jag sätta mig tillrätta på min nuvarande altan (vem vet hur länge det håller i sig) och läsa o bara ta det lugnt ett tag för mycket städa har det blivit inför fotograferingen.

  Kram kram

..... vård efter behandling

Det har gått 7 månaders ca sen jag kom hem ifrån behandlingen i Hudiksvall. JUST JA!!!

8 MÅNADER NYKTER 22 MAJ

Tillbaka till eftervård vilket jag inte haft sedan jag kom hem från behandlingen. Jo, just ja, fick en halvtimme/vecka ett tag men det var helt värdelöst. Nu har jag 3 timmar varje onsdag förmiddag och min härliga sponsor som leder det hela. Var skitnervös när jag kom dit idag för det var många, 15 personer, tror jag och jag kände igen en del. En som jag kommit i kontakt med via jobbet, en som jag partade med när jag var yngre, en polis (som jag dock inte varit i kontakt med =). Men tack o lov fick jag kraft nog att presentera mig och var ärlig och sa att jag var jättenervös - ärlighet är viktigt!!!!

Fick lyssna på de som var ganska nynyktra och även de som kommit lite längre. Det var jätteintressant och tacksamheten är stor att jag är där jag är och att jag ändå kommit så långt som jag har. Intressant föreläsning/diskussion om allergin och hur den påverkar kroppen - vad är det som gör oss beroende/som gör oss så otroligt besatta av alkoholen. Fick en större förståelse att det är en fysisk sjukdom likaväl som känslomässig och andlig sjukdom. Ganska fascinerande att vi har en enzym som är "kass" och som gör att vi inte blir nöjda efter en eller två glas vin - no stop! Vi kör på tills vi däckar, hur sorgligt är inte det. Och den här jäkla skadade enzymen kan ju med stor sannorlikhet föras vidare i generationer (vilket jag sett på alla familjeträd på behandlingen). Jag kan också se andra som inte kan stoppa efter ett par drinkar utan som kör för fullt tills de däckar/somnar. De personer jag syftar på är inte alkoholister i den bemärkelsen men har definitivt känslomässiga problem. De flesta av oss dricker ju för att lägga locket på känslor (osäkerhet, oro, stress, tristess - ja listan kan göras lång). Sen pratade vi om flyktbeteenden/att byta en besatthet mot en annan. Precis som jag gjorde när jag slutade dricka - i mitt fall var det godis och shopping och nätdejting. Det känns skönt att kunna säga nu att det problemet är under kontroll tack vare att jag bearbetar mina känslor lite bättre. Jag har fortfarande låååång väg kvar att gå men jag är på rätt väg.

Men i ärlighetens namn så dyker jag tillbaka ibland och ofta sker det helt omedvetet och jag kan komma på det efteråt. Men oftast så kan jag stoppa det innan det sätter igång. Eller innan jag sätter igång kanske jag ska säga - att göra affärerna osäkra =).

Annars så har jag ju haft en riktig pissvecka, måendet har varit väldigt, väldigt långt ner och det mesta har varit svart. Men jag har förstått nu att det beror på min "svält" med dryckesdiet. Som man ska göra 2 veckor ska tilläggas och som jag naturligtvis inte kunde stoppa med efter 2 veckor. Nej nej - jag är ju en beroendeperson och ska så klart göra nu och göra mycket och ha direkta resultat. Så kroppen blev väl svag vilket försvagade mig psykiskt etc etc etc. Så fort jag började äta proteiner o mat igen så mådde jag mycket bättre. Helt sjukt ifrån min sida - varför gör jag så här mot mig själv? Jag är inte fet på något vis men jag har gått ner 5 kg och skulle sååååå gärna gå ner 5 kg till men nu lägger jag det på is så länge för det är definitivt inte värt det måendet jag fick.

Puh.. skrivkramp

Nu lägger jag ner för i kväll......

  kramelikram

Dåligt mående sucks!!!

Det gör det verkligen, jag lovar o svär.........

Kände bara att NU måste jag skriva av mig lite för jag har mått piss i 2 dagar nu. Jag  blir så irriterad på det här dåliga måendet, kanske är det PAA, mycket troligt för jag faller under många av symtomen. Jag är totalt förvirrad, svårt att koncentrera mig, trött och likgiltig.... listan kan göras lång. Vad det än är så är det skitjobbigt även om jag vet att det kommer att försvinna och jag kommer att må bättre - hoppas bara det blir förr istället för senare.

Har så klart jobbat men det har varit tufft. Som tur är så vet de jag jobbar närmast med vad jag gått igenom så jag kan berätta att jag inte är på topp. Så jag tar en dag i taget... bara för idag....

Jag kan inte peka på något exakt som orsakat det här, det är mycket som händer i mitt liv just nu och det är så klart att det tar på krafterna. Sen är jag väl lika förvånad som vanligt (inte) att de jag skulle kunna förvänta mig stötta och hjälpa mig - inte gör så. Konstigt det är, är man glad så vill alla umgås men mår man dåligt då blir det tyyyyst. Men jag kan inte ändra på dem, jag kan bara vara otroligt tacksam för min älskade AA-grupp, min kära bästa vän och min goa sponsor. Utan dem veti f_n om jag skulle ha klarat mig så här länge.

Har fått rådet av min sponsor att skriva upp dem jag känner harm mot på min lista. Ska göra det.... Var på möpte igår och det var behövligt, går nog i kväll med - så himla skönt att vara där.

Jag är förbannad och irriterad på människor som sviker. I vissa fall så är det jag som har för höga förväntningar, det vet jag men något litet ska man väl för sjutton kunna förvänta mig, eller?

Usch, har mycket ilska och besvikelse i mig känner jag nu när jag skriver. Orkar inte skriva mer nu, jag ska försöka meditera lite - kan hjälpa ibland.

   kram

En text jag lånat för er som är osäkra på om ni bör söka hjälp....  

Är du alkoholist?

Herregud vad tid jag lägger ner på att fundera på mitt och min dotters boende. Jag köpte ju ett litet hus till oss för 1,5 år sen eller något sådant. Huset är litet och supergulligt 75 kvm med en trädgård på typ 600 kvm. Huset är ifrån 1920 men väldigt fräscht invändigt. Jag har varit med om 2 vintrar i huset nu och det har varit FRUKTANSVÄRT jobbigt. Det finns ett antal anledningar som gör att jag funderar på annat boende och att jag ens funderar på att sälja mitt älskade gulliga hus:

- kostnaden för bl a el (direktel)

- allt arbete som krävs (snöskottning, gräsklippning, ogräs mm mm)

- underhåll, inom kort kommer taket att behöva läggas om, fönstren bytas ut, köket renoveras, garanget renoveras mm.

Jag har inte ekonomi att hyra in någon som gör allt åt mig och min rygg klarar inte det här = jag sitter fast, ser ingen lösning. Så jag har funderat och funderat för jag vill inte flytta ifrån området pga att jag trivs, mamma o pappa bor här, dotters skola ligger här, dotters vänner är här omkring. Har funderat på radhus men de kostar multum, mitt lilla hus kostade typ 600 000 kr, sen har jag renoverat badrummet för 120 000 kr. Ett radhus kostar runt 1 miljon så det är inte ett alternativ, sen finns det inga radhus i området.

Hyra en lägenhet kan jag visst tänka mig men då finns det inte ett enda område som ligger häromkring och som är ok. Nä det kändes väldigt kört tills jag träffade en bra vän idag. Ibland får man verkligen tunnelseende, jag måste le åt mig själv. Innan jag flyttade hit så bodde vi i ett trevligt bostadsområde som inte alls ligger långt härifrån och som är fräscht. Vi sålde för att vi separeraade och lgh vi hade då var 120 kvm - hua!. Jag sa nu till min vän att det bor inte så många barn där men hon menade på att min dotter är ju stor nu så hon kan ju lätt cykla till sina vänner för det är fortfarande nära. Herregud så rätt hon hade, det hade jag inte tänkt på alls.

Så nu har jag tänkt.... en 3:a på bottenvåningen skulle vara super och passa oss utmärkt. Kostar ca 250 000 kr vilket innebär att jag minskar mitt lån drastiskt då jag la in ganska mycket kontant. Ja vi får se hur jag gör, måste fundera vidare på denna boendefråga....

  kram kram

Finns det en mening o syfte med olika möten mellan människor?

... det kan man ju fundera över och jag blir gång på gång överbevisad att så är fallet. Har hänt nu, inte en gång utan två gånger.

Första gången var när jag träffade min kära o goa vän X på ett AA-möte för inte så länge sen. Vi "klickade" direkt, bytte telefonnummer och har verkligen funnit varandra, trots att vi är så himla olika. Hon har fått mig att våga att leva och att tycka om att leva utan alkoholen i mitt liv.

Nu har det hänt igen. I går var jag på AA-möte och vi var endast 4 personer där. En tjej var ganska knäckt och mådde jättedåligt då hennes tjej precis brutit upp med henne. Hon har varit nykter i över 10 år och inte gått på möten på länge, men nu var hon där. Hon och jag fick kontakt direkt och jag gav henne mitt telefonnummer och sa att vi kunde ju ta en fika eller om hon bara ville prata. Jag har ingen aning om varför jag gjorde så, var det något egoistiskt syfte som låg bakom? Jag vet faktiskt inte, det kändes inte som en egoistisk gärning men det vet man ju aldrig =).

I dag ringde hon, jag hämtade upp henne och vi tog en fika hemma hos mig. Hon berättade allt om vad som hade hänt och hon mådde verkligen jättedåligt, hon grät och pratade om vart annat. Efter några timmar skjutsade jag hem henne igen och hon sa att hon var så glad att hon träffat mig och att hon inte vanligtvis vågar öppna sig och visa känslor. Det kändes skönt att kunna hjälpa henne och få henne att må lite bättre mitt i allt elände. Fanns det något syfte med detta möte? Jag fick hjälpa någon som behövde hjälp och jag har fått en till vän i gemenskapen.

Antagligen var det meningen att vi båda skulle vara på just det mötet, att vi skulle träffas och att jag skulle kunna stödja henne nu i hennes sorg. Jag väljer att se det så för just nu känner jag mig relativt stark och kan inte hitta några egoistiska syften till detta - möjligtvis att få en ny vän.

Som sagt så berättade hon att hon inte brukar visa känslor för andra och jag känner igen mig. Jag fick det med mig - det är ok att visa att man känner........... det är ok att vara svag och ledsen ibland............. det gäller väl bara att välja rätt människor att "blotta sig för".

Nu ska jag vila, ta det lugnt och i morgon ska jag träffa en annan vän som jag tycker så himla mycket om. Vad härligt det är med kära o goa o omtänksamma vänner.

Jag känner en person som jag har förstått inte kan känna empati, det är så sorgligt och nu kan jag känna att det är så synd om den personen. Att alltid sätta sina egna önskemål i första hand, att inte kunna känna med de som har det svårt, att inte älska utan baktanke, att inte kunna bry sig om utan att förvänta sig något tillbaka. Jag är GLAD för att jag kan känna kärlek och empati till andra, det är en gåva jag värnar om varmt.

  kärlek o värme

Ibland känner jag mig så himla ensam här i världen.

Jag vet att jag inte är ensam men känslan dyker upp ändå tyvärr.

Som tur är så är jag oftast ganska nöjd med att vara "ensam med mig själv", det är inget jag lider av. Jag har vänner som bryr sig om mig men jag saknar någon att dela livet med. Men jag kan inte/vill inte/får inte bara ta någon för sakens skull, bara för att inte vara ensam. Jag vet ju det, jag måste vara försiktig och sköta om mig och mitt tillfrisknande och det gör jag. Men det gör inte saken bättre, jag längtar efter att få KÄNNA, att få LÄNGTA och att bli längtad efter. Är det för mycket begärt kan jag fråga mig själv ibland. Jag tycker alla runt mig är par men samtidigt ser jag många par där de är långt ifrån lyckliga tilsammans. Det finns fördelar med att vara ensam men de är långt ifrån tillräckliga för att kompensera saknaden efter någon.....

Jag vill ha någon som jag ibland kan luta mig emot och som kan trösta mig och ta hand om mig när jag känner mig svag. Som det är nu så har jag inte en chans att vara svag, jag måste klara av och fixa allting själv. Det finns ingen som kan hjälpa mig med det och det känns jobbigt just nu.

Tidigare i min nykterhet kände jag som att jag inte var värd en riktigt bra kille men jag har fått tillbaka en del av min självkänsla och tycker faktiskt att jag är BRA. Jag kanske inte är redo för ett förhållande, det kan jag inte vara 100 på men önskan finns där, behovet finns där. Jag vet att jag ska lämna över så blir det rätt, det blir som det ska vara. Jag försöker men viljan är stark.

I morgon ska min dotter till sin pappa och jag blir ensam i helgen. Jag borde kunna se positivt på tillfället till egentid och möjligheten att få saker gjorde. Jag har MASSOR att göra som inte är så kul men som ändå ska göras. Jag kommer att ha massor av tid att läsa och reflektera, ta en skön promenad i skogen och bara vara - jag vill kunna njuta av detta och inte sucka över att jag är ensam. Jag ska träffa en kompis på söndag, jag vet att en annan kompis finns där för mig, jag har gemenskapen så jag ÄR INTE ENSAM, men jag KÄNNER MIG ENSAM.

Måste ändra mina tankar från negativa till positiva!!!

Jag har en HEL HÄRLIG HELG framför mig att GÖRA PRECIS VAD JAG VILL.

Jag tänker njuta av den här helgen......

Jag tänker gå runt i myskläder, krypa upp i soffan med en bra bok, tända lite ljus, äta lite färska bär och dricka lite bubbelvatten. Ja, det tänker jag. Kanske gå på möte i morgon fredag. Kanske pyssla i trädgården lite. Jag ska göra vad jag känner för och jag ska verkligen försöka undvika att tycka synd om mig själv. Jepp, så får det bli.

Nu ska jag ta med en bra bok (varit på biblioteket idag) och lägga mig i sängen brevid min älskade dotter och läsa. Herregud, vad sjutton klagar jag över tokfia.

  kram kram

Jaha, ännu en fruktansvärd elräkning på "bara" 6000 kr denna gång, tidigare var det 7 resp 8000 kr. Det här tar verkligen knäcken på mig, det är skitjobbigt. Vågade knappt öppna kuvertet idag men jag gick emot min rädsla och öppnade det. Visst, ett framsteg i sig - förrut skulle jag nog inte ha kommit ner till brevlådan och ännu mindre lyckats öppna brevet. Men kul var det inte, speciellt med tanke på resultatet.

Har haft funderingar ett bra tag nu - ska jag verkligen behöva sälja mitt kära hus???

Jag har svårt att klara av allt jobb som det innebär för jag har svinont i ryggen och har haft hela vintern (jepp, ska till sjukgymnast nästa vecka). Det är en anledning, sen är jag rädd att huset helt enkelt ska förfalla. Det är byggt 1920 och jag har ingen motivation att fixa o dona längre, jag orkar helt enkelt inte - det går såååå mycket energi åt annat, bl a att jobba med mitt tillfrisknande som faktiskt är prio 1. Sen är det kostnaderna!!!

Vet inte vad sjutton jag ska göra.

Köpa radhus vore perfekt men det skulle inte få ner kostnaderna tror jag, de är ju dyrare än vad mitt hus är. Hyra vore det absolut enklaste men var? Här i stan finns inte så många vettiga alternativ till att hyra. Förrut skulle jag aldrig ha tänkt på att hyra - dålig status. Hur jäkla sjukt är det!!! Hade väl med fasaden utåt att göra, sorgligt men sant. Men, det har definitivt ändrats och jag har inget behov av att visa något utåt. Jag är den jag är och inte något annat. Jag blir inte "bättre" av att äga mitt boende. Tänk att hyra och slippa bry sig, ha en fast utgift varje månad och kunna fokusera på annat istället.

Jag vill resa och göra roliga saker - jag är inte sån som älskar att vara hemma hela semestern - jag vill iväg och koppla av och upptäcka nya städer och ställen.

Förrut skämtade jag och sa att jag måste skaffa en karl som kan hjälpa mig med huset men det känns inte rätt längre.... var nog mest på skämt förrut med lite baktanke. Nu köper jag inte det längre, jag är en självständig person som vill klara mig själv och gör det också för det mesta, men här går jag bet.

Så, vi får se hur det blir. Får betala den jäkla räkningen och leva på popcorn resten av månaden   . Sorgligt.......

Behövde bara skriva av mig lite om det här, vi får se hur jag ska lösa det. Lösningen är definitivt inte att dricka - det är en lösning jag hade nyttjat fullt ut förrut. Vilken himla bra anledning att dricka ha, ekonomiska problem. Men det varken vill eller kan jag längre så på något vis ska problemet lösas.

  kram