Sommar & Sol......

och "jag har haft en underbar semester" är väl det förväntade svaret om någon frågar hur din semester varit. Många svarar nog precis så men är det verkligen så?????

Min första nyktra semester/sommar är nu snart om ca 1 dag "avklarad". Jag förstår nu när de som gått före säger att det första året som nykter alkoholist är jobbigast. Det är jul, nyår, påsk, midsommar o nu semester som man ska ta sig igenom. Det låter hemskt "ta sig igenom" men för mig har det verkligen varit lite så. Jag har känt väldigt mycket i samband med och efter dessa högtider. Visst har det varit positiva bitar men en hel del utanförskap till familjen har jag känt av ganska rejält - och det är ju helt normalt. Men nu tänkte jag faktiskt försöka summera min sommar för jag vill ha det kvar, hur det har känts, vad som har hänt etc.

De 2 första veckorna hade jag tillsammans med min underbara 7 åriga dotter. Där kan jag lätt säga att jag hade en härlig tid, vi kom varandra så himla nära, vi skrattade massor och kramades o mös tillsammans. Men sen åkte hon iväg med sin pappa och jag blev ensam i resterande 2 veckor av semestern.

Nu ska jag inte vara helt negativ och säga att de här två veckorna har varit piss för det har de inte, jag har gjort många roliga saker och umgåtts med både vänner och familj på ett nytt sätt. Umgänget har förändrats drastiskt ifrån min sida och jag kan numera acceptera att vänner faktiskt tycker om mig för den jag är. Tidigare i min nykterhet så kunde jag inte förstå varför de skulle vilja ha mig som vän. Så sorgligt... när jag ser tillbaka på det, men så var det. Hur som haver, delvis har det som sagt varit bra och mer därtill. Problemen har dykt upp när jag varit ensam och det är jag ju ibland och det behöver jag vara. Men jag har haft svårt att fylla upp det här hålet som alkoholen lämnat efter sig. Om jag tittar tillbaka på fg sommar så var ju fokus på just att dricka. Jag tror att jag de veckor jag inte hade min dotter, bara satt här hemma och drack och drack och drack...... beteendet finns liksom kvar fast jag dricker inte. Jag vet vad jag ska göra och jag vet att måendet går upp och ner för allt och alla, men jag har inte alltid valt att göra rätt. Jag har t ex skippat att ringa min sponsor för att jag har känt "vad ska hon kunna göra åt att jag mår dåligt". Varningsklockor så det smäller om det!!! Jag har fallit ner i självömkans varma trygghet och njutit av den. Jag har kommit på att självömkan är en sak som jag får se upp med, jag faller så gärna och lätt dit och oftast utan orsak. Jag har haft svårt att sitta still, jag har haft en stress inombords men samtidigt har jag haft svårt att ta mig för med saker = dåligt mående. Jag har tröstätit godis.... jag har inte orkat läsa Stora Boken el dagliga reflektioner.

Men nu ska jag inte bara slå på mig själv vilket jag är supermegaduktig på. Kraven på mig själv tar aldrig slut. Men jag har inte druckit alkohol, jag har gått på möten, jag har pratat med vänner och jag har gått på min eftervård. De här sakerna som kan ses som små är det som hållit mig uppe, inget som säger att jag skulle ha druckit om jag skippat dem men jag vet att chansen att hålla mig nykter hade minimerats rejält. Så jag har gjort "lite" rätt också och kan med huvudet högt gå till jobbet på måndag och faktiskt vara uppvilad efter en semester, det är nog första gången på många år. Jag tänker tillbaka på hur det har sett ut förut om åren - möjligheterna att dricka under semestern såg jag som oändliga, anledningarna var många likaväl som orsakerna. Jag kunde börja dricka tidigt på fm för det var som "legitimt". När jag sen skulle tillbaka till jobbet så var det långt ifrån en utvilad anställd som kom tillbaka. Svårigheterna att då bryta alkoholintaget var enormt om jag tänker på fg år. Jag led av skam, skuld, ångest och panikattacker vilket jag inte gör nu och inte har gjort under sommaren. Nästa sommar kommer att bli bättre............ och sen bättre................ det vet jag ju.

Ensamheten och saknaden efter "den rätte" finns i mig dagligen. Jag söker men kan inte finna. Många vill men jag vill inte. Jag är försiktig, otroligt försiktig..... det måste bli rätt och det måste bli utan att jag förlorar mig själv och allt jag jobbar med. Ändå vill jag så gärna hitta någon att dela livet med. 2 somrar har jag nu varit "ensam" på semestern. Det har gått så klart men det är inte alls vad jag vill. Jag vill hitta någon att dela vardagen med, som jag kan luta mig emot ibland. Det är jobbigt att alltid vara stark  -  men jag klarar det ett tag till även om det är kämpigt. Tänk att få släppa efter och känna sig liten någon gång..... inte stark, drivande, framåt och resultatfokuserad. Puh.... vad skönt det skulle vara "ler".

Puh, nu fick jag dela med mig av lite hur jag känner. Länge sen jag skrev här nu men det kändes skönt.

Stannar där jag.....

kram