Jaha, ännu en fruktansvärd elräkning på "bara" 6000 kr denna gång, tidigare var det 7 resp 8000 kr. Det här tar verkligen knäcken på mig, det är skitjobbigt. Vågade knappt öppna kuvertet idag men jag gick emot min rädsla och öppnade det. Visst, ett framsteg i sig - förrut skulle jag nog inte ha kommit ner till brevlådan och ännu mindre lyckats öppna brevet. Men kul var det inte, speciellt med tanke på resultatet.

Har haft funderingar ett bra tag nu - ska jag verkligen behöva sälja mitt kära hus???

Jag har svårt att klara av allt jobb som det innebär för jag har svinont i ryggen och har haft hela vintern (jepp, ska till sjukgymnast nästa vecka). Det är en anledning, sen är jag rädd att huset helt enkelt ska förfalla. Det är byggt 1920 och jag har ingen motivation att fixa o dona längre, jag orkar helt enkelt inte - det går såååå mycket energi åt annat, bl a att jobba med mitt tillfrisknande som faktiskt är prio 1. Sen är det kostnaderna!!!

Vet inte vad sjutton jag ska göra.

Köpa radhus vore perfekt men det skulle inte få ner kostnaderna tror jag, de är ju dyrare än vad mitt hus är. Hyra vore det absolut enklaste men var? Här i stan finns inte så många vettiga alternativ till att hyra. Förrut skulle jag aldrig ha tänkt på att hyra - dålig status. Hur jäkla sjukt är det!!! Hade väl med fasaden utåt att göra, sorgligt men sant. Men, det har definitivt ändrats och jag har inget behov av att visa något utåt. Jag är den jag är och inte något annat. Jag blir inte "bättre" av att äga mitt boende. Tänk att hyra och slippa bry sig, ha en fast utgift varje månad och kunna fokusera på annat istället.

Jag vill resa och göra roliga saker - jag är inte sån som älskar att vara hemma hela semestern - jag vill iväg och koppla av och upptäcka nya städer och ställen.

Förrut skämtade jag och sa att jag måste skaffa en karl som kan hjälpa mig med huset men det känns inte rätt längre.... var nog mest på skämt förrut med lite baktanke. Nu köper jag inte det längre, jag är en självständig person som vill klara mig själv och gör det också för det mesta, men här går jag bet.

Så, vi får se hur det blir. Får betala den jäkla räkningen och leva på popcorn resten av månaden   . Sorgligt.......

Behövde bara skriva av mig lite om det här, vi får se hur jag ska lösa det. Lösningen är definitivt inte att dricka - det är en lösning jag hade nyttjat fullt ut förrut. Vilken himla bra anledning att dricka ha, ekonomiska problem. Men det varken vill eller kan jag längre så på något vis ska problemet lösas.

  kram

Läste precis dagliga reflektioner och jag tycker jag får mig en tankeställare varje gång. Hmm.... man växer genom svårigheter. Jodå, det köper jag, framför allt så betyder det mycket HUR man väljer att hantera svårigheter, vilka handlingar man väljer att utföra. Följer man sin inre röst och GÖR RÄTT så stärks man och självkänslan växer sakta fram. Självkänslan hos någon som är beroende och som är tidigt i sitt tillfrisknande är ju ofta ganska låg, mycket skam och skuld kan göra att man känner sig värdelös som människa. Ett hemskt ord: värdelös. En människa KAN INTE vara värdelös men det kan vara svårt att se det själv ibland, det är viktigt att få stöd och hjälp att bygga upp sig själv och att faktiskt börja tycka om sig själv.

Jag har nog alltid haft en låg självkänsla, självförtroendet har dock varit bra. Men att få bekräftelse genom handlingar kan vara en fara för vem som helst. Får du inte bekräftelse i det fallet så mår du inte bra, bekräftelsen i sig ger en snabb kick och får dig att må bra en kort stund, sen är du tillbaka i ditt dåliga mående. Självkänsla i mina ögon är när man tycker om sig själv med fel o brister, när man har tillit till sig själv och andra, när man accepterar sig som man är trots att man inte är perfekt. Min självkänsla är inte särskilt bra men den byggs sakta upp men det är svårt att ändra något som varit i många många år. Det krävs mycket jobb med mig själv och att jag ber om hjälp o stöd ifrån andra som bryr sig om mig.

Här är i varje fall

DAGLIGA REFLEKTIONER

Vi brukar sätta förnuftet högst. Men det är känslorna som format vårt liv. Man lär sig ofta mer av tio dagars lidande än av tio år av tillfredsställelse.

 Man växer med svårigheterna. De lär en att vända sig till andra. De uppmanar en att be. De lär en att utnyttja många olika resurser, främst den egna inneboende kraften.
När vi försöker komma igenom svåra perioder utvecklas vår karaktär. Lidandet skänker oss visdom. Det ger lärdomar som gör att vi kan hjälpa andra som gått vilse och behöver vägledning.
När vi tänker tillbaka på det förflutna minns vi hur svårt vi hade det för en månad sedan, eller ett år sedan, när vi hade förlorat någon som vi haft kär, när vi var arbetslösa och räkningarna tornade upp sig, när barnen flyttade hemifrån eller när en kär vän gick bort. Då trodde vi inte att vi skulle klara oss igenom det. Men det gjorde vi trots allt, och det kändes bra efteråt. Det gav oss styrka.
Vad vi glömmer är att vi aldrig mer behöver genomlida något så svårt ensamma. En högre makt förjagar all vår smärta i samma ögonblick som vi lägger vår vilja och vårt liv i Hans händer.

 Jag vill vara lycklig. Och jag har gjort mig förtjänt av lyckan. Men utan lidandet skulle jag inte kunna uppskatta lyckan till fullo

  kram

"Bara för idag ska jag vara nykter, jag ska tänka positiva tankar och jag ska inte försöka ändra andra.

Glömde..........

Ha aldrig förväntningar utan ha i stället förhoppningar så blir du inte så besviken.

Mm.. det har jag ju lärt mig men glömmer ibland och det hände nu.

Hade enorma förväntningar på återvändarveckan till behandlingshemmet med resultatet att absolut ingenting blev som jag trott. De som var på behandling denna gång var otroligt negativa mot själva behandlingen, på de uppgifter de fick, på terapeuterna, på maten - listan kan göras lång. Och det här höll de inte tyst med utan det var något de byggde upp sin grupp på, dvs äkta hemskt skitsnack om allt som jag håller så kärt och som betytt och betyder så himla mycket för mig. Det fungerar ju !!!!.

Det var även skitsnack o bråk mellan de på primären o övriga som det är tänkt att ska stödja varandra i tillfrisknandet. Man skulle ju också kunna tro att de skulle vara nyfikna på hur jag fått det att fungera i 7 månader men icke sa nicke. All energi lades ner på negativiteter.

Jag fick vid ett flertal tillfällen frågan "du säger väl inget?". Det här visade mig tydligt att jag inte kommit sååå långt på vissa plan. Mina rädslor finns kvar även om de inte är lika starka som tidigare. Att komma in i en helt komplett grupp och försöka hitta sin plats när man ligger så himla långt ifrån dem var skitsvårt. Att prata i den gruppen tog mycket energi och jag fick verkligen gå emot mina rädslor. Gick på AA-möte där som är superstora med massor av människor. Även där fick jag gå tvärt emot mina rädslor och dela, jag vägrade finna mig i vad min egenvilja kände för. Det är jag stolt över. All negativitet drog ner mig totalt, jag var så himla trött psykiskt när jag var där, jag kände att jag tappade jättemycket och orkade inte engagera mig. Jag tog ett beslut att åka hem en dag tidigare än planerat för jag pallade inte mer och det var verkligen rätt beslut.

Här ser jag utveckling och framgång att jag kan ta ett beslut och inte göra vad andra förväntar sig utan att jag sätter mitt mående först. Jag åkte hem och det var helt rätt. Tanken slog mig då att jag är ledig som idag då, kanske inte behöver ringa chefen och berätta det. MEN HALLÅ DAMEN - hur var det med ärligheten då!!!. Ett försök av min egenvilja att smita undan istället för att ta ansvar. Så jag ringde chefen och berättade som det var och bad om en semesterdag idag och det var så klart ok vilket gör att jag kan njuta av dagen idag utan dåligt samvete. Det är väl själva den att det ligger så många mönster kvar sedan tidigare som jag måste vara observant på men det är coolt att jag kommit så långt att jag kommer på de och väljer att göra annorlunda.

Det jag fick med mig och som jag verkligen behövde var att jag har kommit ganska långt i mitt tillfrisknande och det kändes skönt. Jag minns ju steg 1-3 och får upprepa dem ibland när högmodet försöker kika fram men det är inte så ofta. Att jag är helt maktlös inför alkoholen är så självklart för mig, det har ju visat sig gång på gång på gång men det är bra att kika tillbaka och reflektera över det ibland.

Jag minns när jag kom tillbehandlingen hur stängd jag var på många sätt men mest känslomässigt. Nu kan jag känna och jag låter mig känna utan att analysera sönder det, det är bra, det är rätt väg att gå. Jag minns också hur jag ville ha allt "my way" men det tog de ur mig ganska snabbt. Jag fick otroligt mycket hjälp tack vare att jag var öppen för nya vägar, annars hade jag nog suttit kvar där jag var då. Att lyssna på de som vet och att göra det de säger utan att ifrågasätta var en lärdom för mig.... Jag har alltid velat styra o ställa och blivit otroligt påverkad om det inte gått som jag velat och bestämt. Jag glider tillbaka dit ibland men oftast klarar jag att "åka med" och det är skönt och får mig att må bra. En annan "liten" sak jag tidigare pysslade med var att försöka ändra andra, att ha åsikter om hur andra beteddes sig osv. Jag la ner massor av energi på detta. Det gör jag även idag ibland så jag har fortfarande mycket att jobba på men som sagt - framåt - sakta - steg för steg.

Har några personer kvar på min steg 8 lista och jag hoppas kunna ta tag i det snart för jag vill kunna gå vidare. Jag tycker inte om att stå still och stampa men det måste ju finnas tillfällen. Sen måste jag skratta åt mitt undermedvetna för jag "glömmer" också att göra steg 9 - det bara försvinner i min hjärna och jag vet ju att det kan fungera så och att det är ett försvar för det handlar inte om att jag inte är redo utan det är jag. Bara att köra...........

Märkte nu på återvändarveckan att jag tog till godis som flyktväg men jag höll det inom vettiga gränser och jag fick kämpa emot min andra flykt som är shopping!!! Det gick bra, jag är stolt! Jag måste komma ihåg att vårda min nykterhet och att berömma mig själv även om det låter och känns knäppt. Har så lätt att bara slå på mig själv.

I dag ska jag njuta av dagen, vara ödmjuk och ha tillit och ta hand om mig själv och göra det som får mig att må bra.

  Kärlek och Värme

En ledsen brud i lyxförpackning....

Jag har så länge jag kan minnas strävat efter att ha det lyxigt, köpa märkeskläder osv. Om jag skulle åka utomlands skulle jag ha lyxhotell, hyreslägenhet skulle jag aldrig ha övervägt, märkeskläder ett måste osv osv. Nu har något hänt som jag aldrig skulle ha tänkt på själv men som en vän observerade. Det här är helmysko tycker jag men nu struntar jag fullständigt i de sakerna. Jag har inte ens reflekterat över det men när jag nu har tänkt på det så har jag inte längre behov av sk "lyx".

Jag vill må bra men för att göra det behöver jag inte de här sakerna längre, det är helt otroligt. Detta har hänt i mig utan att jag ens tänkt på det, det är som något jag fått på köpet i mitt arbete med mig själv.

En del handlar nog om att jag under min aktiva tid spenderade mycket tid och pengar på att hålla skenet uppe (utan att tänka på det så klart), nu behöver jag inte det längre. Jag vill också tro att det handlar om att jag känner mig tryggare med mig själv och att jag inte har något behov av att visa upp ett "bättre jag". Jag är bra som jag är...............

I varje fall en skitcool upptäckt och något jag är glad och tacksam över. Ingen lyxbrud längre men definitivt en mycket lyckligare brud   .

Det händer mycket i mig just nu. Härom dagen satt jag och tänkte och kom på att herregud vad "lat" jag har blivit. Jag känner ingen glädje inför något jag gör i mitt hem. Det är mitt hem som jag tidigare lagt ner massor av tid o pengar att inreda så att det skulle bli vackert, och det är det. Men att städa, diska, tvätta mm har bara känts sååååå himla jobbigt - jag har gjort det jag måste inte mer. Har också tappat all kärlek till kreativitet - så jag ringde min sponsor och frågade vad sjutton som har hänt med mig. Fick svaret att det mycket väl kan vara så att jag är trött pga allt som hänt och som händer med mig. Det kan jag köpa men jag var osäker på om det var så. Hon föreslog då att jag skulle göra en liten sak varje dag fast jag inte kände för det och riktigt känna efter efteråt hur det kändes. Så det gjorde jag. Jag städade mitt sovrum och det kändes HELT UNDERBART!!!. En tanke som slog mig mitt i städandet var att JAG ÄR VÄRD ATT HA DET RENT O FINT OMKRING MIG. Fan vad häftigt - det bara kom!. Det var som om jag kom över ett hinder och nu känner jag motivation och glädje att göra dessa saker. Ok, jag älskar inte att diska men det känns inte som att bestiga ett berg längre. Någonting släppte och det här är så himla megahäftigt.

Jag tänker ganska ofta att jag står still och inte kommer någon vart men det här är bevis nog om att så icke är fallet.

Livet är ganska bra ändå =).

En sak till bara... idag hamnade jag i en obehaglig situation och var tvungen att ge någon ett besked som kändes otroligt obekvämt och otrevligt. Jag kände i hela kroppen att detta var vad jag måste göra utan minsta tvekan. Hade detta hänt förrut vet jag inte vad jag hade gjort men nu tog jag ansvar och sa precis vad jag tyckte och kände även om det var supermegajobbigt. Det var så jobbigt att jag fick hjärtklappning och började skaka. I dåtid hade det varit ett perfekt läge att låsa dörren, isolera mig och ta ett glas vin. Idag valde jag att ringa en vän och åka dit - få en bamsekram - och prata och dela med mig av att jag mådde skit. Det hjälpte!!!! Jag stog upp för mig själv i den här situationen, jag satte mitt mående först och det är stort och viktigt för mig. Inget undvikande utan total ärlighet mot mig själv och personen det berörde.

I morgon bär det av på återvändarvecka. Ska tillbringa 5 dagar på primären med de som jobbar med steg 1-3. Det ska bli så himla spännande att träffa de som är där och lyssna på deras berättelser. Jag vet att jag kommer att få ut massor av det och påminnas om mycket jag sjäv gick igenom. Jag kommer också att få chansen att dela med mig av mina erfarenheter ifrån mina 7 månader i nykterhet, hur jag tog mig hit, vilka verktyg jag använder, sponsor, AA-möten och stegarbetet. Jag vet att det kommer att betyda mycket för mig att få dela med mig, det är del av programmet. Du kan bara behålla det du har genom att ge det vidare.  Kom tillbaka - det fungerar!!!! stämmer så bra så..........

Nu ska jag packa lite och sen zzzzzzzzzz............. så jag är pigg o glad i morgon.

  sov gott och kram kära vänner

Viktigaste först:

7 månader nykter idag !!!!!

Första nyktra påsken...

Varje större högtid har sina minnen och sina lockelser. De flesta högtider har ju inkluderat alkohol tidigare och varit en mycket bra orsak och anledning att dricka. Så är det nog för de flesta av oss alkoholister att det alltid finns en anledning att dricka vare sig det är något positivt eller negativt - alkoholen löser allt - eller som det visat sig - absolut ingenting - tvärtom.

Jag har nu tagit mig igenom jul & nyår vilket var jobbigt, nu har vi påsken samt naturligtvis våren. Jag har blandade känslor men mår i grund och botten bra, sen skulle jag ljuga om jag inte sa att jag ibland tänker på en iskall öl när jag sitter i solen. Men som tur är så hjälper mitt sunda förnuft till och påminner mig om hur det var och vilka konsekvenser som finns om jag skulle dricka igen. Sen är det ju faktiskt så (tack sponsor) att man i rimlighetens namn borde kunna sitta och bara njuta av solen och all härlighet omkring utan att "sinnesförändra" något med hjälp av droger. Och tänker jag efter så är det nog mest vana. Jag har så länge jag kan minnas druckit en kall öl (näää.... inte "en") när solen varit framme. Svårt att bryta gamla vanor men det gör jag och det känns bra även om det innebär att jag får ha många diskussioner med mig själv och andra.

Uteserveringarna öppnar... nästa lilla kliv... i mitt liv som nykter... sen kommer midsommar osv osv. Livet stannar inte för att jag slutat dricka. Första året är VÄRST för det är första gången att gå igenom allt på ett helt nytt sätt. Det handlar om förändring, stor och mäktig förändring i leverne och det är klart värt allt tjabbel i mitt huvud.

7 jobbiga, innehållsrika, fantastiska, kärleksfulla och uppvaknande nyktra månader nu.

Det känns helt fantastiskt och lite konstigt, vet inte om jag såg det framför mig att jag skulle fixa det. Men det har jag gjort och jag måste komma ihåg att påminna mig om att jag är stark och ge mig själv en klapp på axeln. Betydligt lättare att slå på sig själv ju.

Många dörrar har öppnats för mig, så känns det. Nya helt underbara och kärleksfulla vänner som stöttar och lyssnar, en uppskattning av vardagen som jag inte haft förrut, en insikt i mig själv, i mina beteenden och reaktioner. Svårt att förklara men jag har mycket att vara tacksam över i mitt liv. Jag känner samtidigt att jag har så mycket kvar men det hör väl till. Jag kommer framåt men det går inte fort och jag är en otålig person (är du beroende själv så skrattar du nog nu för otålighet vet vi ju alla hur det är med den). Jag lyssnar på de som varit nyktra längre, lär mig och försöker göra mitt bästa. Som en klok vän sa - om du inte gjort rätt (vilket jag betvivlar ibland) - så hade du varit full nu och så är det ju så klart. Ibland behöver man en vän som ger lite feedback och spegling.

Det känns lite som jag rört lite på ytan till den äkta personen jag är men att jag har så mycket mer att lära om mig själv.

Spännande men jobbig resa.

Nu orkar jag inte skriva mer i kväll för jag är megatrött. I morgon ska jag på mitt lördagsmöte och få med mig lite andlighet och kärlek. Livet är ganska bra =).

  kram

I dag har jag haft en fantastisk dag trots att mitt mående är lite upp och ner nu. Jag har varit med en superbra kompis på spa och bubblat och fått massage. Vi har pratat allvar och skrattar och bara haft det topp. När jag satt där i bubbelpoolen dök en tanke upp i mitt huvud.

Som aktiv så var jag på spa med en annan person och då var vi djupt besvikna att de inte serverade alkohol, typ champagne där, det förstörde typ alltihopa. Varför sitta där och bubbla utan något mysigt att dricka? Nu i efterhand kan jag inte för mitt liv fatta grejen men då föll det sig helt naturligt. Det är mycket som har förändrats inuti mig inser jag när jag får de här "backflashs". Eftersom vi den dagen på spa inte fick nå alkohol så gick vi ut och söp oss dyngfulla på kvällen i stället, det hade vi förtjänat - sjukt ha? men så var det då. Nu var jag supermega nöjd med att sitta där med någon jag bryr mig om och bara njuta o prata, vad mer kan man begära. Det går att leva utan alkohol och livet blir faktiskt bättre även om jag bara ser just den biten lite då och då än så länge.

Sen fick jag chansen att göra steg 9 med vännen jag var på spa med. Hon var med på min härliga lista över de jag känner att jag vill be om ursäkt och försöka gottgöra. Anledningen är hennes bröllopsfest. Jag drack innan jag gick på festen (så klart) och blev rätt så full även om hon nu inte märkte det. Jag ställde inte till med något eller så men för mig ligger det otroligt mycket skam i att bli bjuden på bröllop och bli full så man inte kommer ihåg mycket dagen efter. Hon tog det jättebra och vi pratade lite. Jag talade om att nu får hon minsann ha en ny bröllopsfest så jag kan "vara med" *s*. Nä hon är en god god härlig vän som alltid finns där för mig.

Tacksam för mina goa vänner idag!!!

  kram kram

Nu kommer våren och solen och vad smakar bättre än en stor kall öl!

Så har det ju sett ut varje vår i många, många, många år tilbaka..... I börjar med "normalt" drickande som senare eskalerade sakta men säkert. En helt perfekt ursäkt att dricka - jamen solen skiner ju och det är så himla gott med en stor stark att sitta och njuta av i solen.

Nutid ser helt annorlunda ut. Idag såg jag folk formligen rusa till pubarna i stan. Själv gick jag och köpte mitt bubbelvatten med smak av krusbär. Men vet du vad - det är så det ser ut idag - det finns inget alternativ för mig. Jag kan drömma mig tillbaka till när jag satt på uteserveringar och sakta drack en god öl, men vill jag verkligen se tillbaka på den senaste våren? Då var det mer hälla i sig ölen och att ta en öl fanns inte med på världskartan. En "normal" människa kan gå ut och ta 1 el 2 öl efter jobbet, den möjligheten finns inte för en alkoholist, hur gärna vi än skulle vilja att det fungerade.

Om jag skulle gå och sätta mig på en uteservering och manipulera mig själv att tro att "visst kan jag ta bara 2 öl" så är mitt liv kört. Alkohol för mig är lika med döden. En öl och det är kört, finns inte en minsta chans att det stannar vid en öl. Kanske kan jag just den kvällen stanna efter 2 öl, kanske skulle det funka 2 gånger, 3 gånger eller t om flera gånger. Men förr eller senare skulle jag sitta där igen, fast i mitt beroende och inte ha en chans att sluta fast jag så gärna vill. Viljan har INGENTING med det här att göra, det är en SJUKDOM, en DÖDLIG SJUKDOM. Dricker jag så dör jag (kanske inte nu men snart). Alkohol är för mig och alla andra alkoholister en ALLERGI - vi kan inte dricka - inte ens en droppe. De som inte vet annat kan säga "men en lättöl kan du väl ta". Nix, det går inte, det finns fortfarande alkohol i och alkohol = listig, falsk och stark. Beroendet går fram som en jäkla orkan i kropp, själ och ande.

Så vart vill jag komma med det här - jo visst skulle jag önska att jag kunde dricka som "vanligt" - men det kan jag inte - det kommer jag aldrig att kunna. Jag kan känna att det skulle vara mysigt och avslappnande men längre än så låter jag inte tanken gå. Jag behöver bara se tillbaka på vad som hänt och på konsekvenserna det skulle få för mig - det är motivation till att AVSTÅ DET FÖRSTA GLASET.

Nu kom jag på en annan sak. Tabletter, värktabletter.... är ju också stort NEJ NEJ. Då menar jag inte alvedon etc utan starkare grejer. Vi beroende (av vad man nu är beroende spelar ingen roll) kan inte få i oss något som är sinnespåverkande så att få lite morfin vid värk är bara att glömma. Jag genomled ett ryggskott för ett tag sen där läkaren såååå gärna ville ge mig morfintabletter mot smärtan - fick förklara att det går bara inte...... varför kan man ju fråga sig så klart. Vårt mål är att vara klara i sinnet, känna våra känslor, leva i våra känslor, finna sinnesro för att kunna hantera motgångar. En tablett el annat som är sinnespåverkande stänger av känslorna - lägger lite bomull på. Det är ju därför de flesta av oss dricker - för att vi inte orkar med eller kan hantera livet - vi bedövar oss. Tar vi då till något annat medel så är risken otroligt stor att vi fastnar där och att de i sin tur kan leda till att vi åker tillbaka till vår lilla kärlek alkoholen.

Alkoholkungen sover aldrig!

När jag först gick igenom avgiftning och sen behandling och erkände att jag var helt maktlös inför alkoholen och att jag förlorat kontrollen över mitt liv kändes det ganska naturligt. Jag hade insett det för länge sen. Sorgen som kom utav det här var jobbig som f_n för då insåg jag att jag ska leva ett liv utan alkohol. Hur kul skulle det kunna bli? Herregud, ibland inser jag hur mycket jag faktiskt utvecklats på dessa snart 7 månader. Idag ser jag på det på ett helt annat sätt. Alla aktiviteter el inte aktiviteter behöver INTE innehålla alkohol. Det går att njuta av livet - mer skulle jag vilja tillägga utan alkohol. Jag MÅR BRA! Alkoholen är inte centrum i mitt liv, jag kan njuta av dagen och allt dagen kan erbjuda med ett öppet sinne och med ödmjukhet och tillit. Jag börjar tycker lite mer om mig själv även om det fortfarande finns mycket skuld och skam kvar - men det löser sig - jag gör det jag ska och jag tar myrsteg framåt i rätt riktning. Allt med hjälp av kära vänner i AA, sponsor, min högre kraft och 12-stegsprogrammet. Herregud, hade aldrig trott detta skulle komma ifrån mig men så är det. Coolt.............

1:a veckan i maj ska jag tillbaka till behandlingshemmet på sk återvändarvecka. Jag vet att jag kommer att få dela med mig av mina erfarenheter till de nynyktra vilket ju är del av programmet och därmed mitt liv.

Steg 12

När vi, som en följd av dessa steg, själva hade haft ett inre uppvaknande försökte vi föra detta budskap vidare till andra alkoholister och tillämpa dessa principer i alla våra angelägenheter.

Jag vet också att jag kommer att få tid att reflektera och att jobba vidare i stegen, att jag kommer att ha terapeuter i min närhet - helt enkelt att jag får jobba med mig själv för att uppnå sinnesro och en massa annat som är viktigt för mig.

I morgon ska jag gå på spa och få massage och bubbla med en kär vän som varit med mig på min resa men som ändå står kvar. Sen ska jag och en helt ny vän i AA umgås och det brukar bli mycket tjejsnack, beroendesnack och massor av goa skratt. Tacksamhet för de kära vänner jag har runt mig som stöttar mig.

  kram och kärlek

Är man en alkoholist så blir man mer (mycket mer) än bakis som andra icke alkoholister blir. Att vakna på natten badande i svett hör till vanligheterna och då menar jag att sängen och sängkläder är dyngsura. Att skakande ta sig upp ur sängen och hoppas till gud att det finns någon alkohol kvar i huset hör också till vanligheterna. Då pratar jag inte små lätta skakningar som man kan få vid en bakfylla, nej här pratar vi rejäla skakningar som ökar och ökar och eskalerar ju längre tid som går tills vi får våran älskade drog i kroppen.

Känslan att gå till närmaste mack eller närköp och handla folköl (fortfarande skakande) är fruktansvärd skam men det finns inget alternativ. Måste få stopp på abstinensen. Hjärtklappningen kommer som ett brev på posten, hjärtat som pumpar för allt vad det är värt för att orka.

Att när man handlar alltid handla något extra för att det ska se ut som ölen bara är något extra hör till. Eller att låtsas prata i mobilen med någon som naturligtvis säger till oss att köpa ett sexpack eller två.

Hör ni hur otroligt sjukt det här är, det är en person som är allvarligt sjuk i ett långt gånget beroende som beter sig så här. I det här stadiet och om det gått så här långt så finns det knappast någon chans att kunna sluta dricka själv. Kroppen är så skadad och så beroende att hjälp behövs, men att komma dit och inse detta är en otroligt jobbig process för en person som är beroende. Då är det lättare att stå ut med skammen att handla de där ölen och att få känna lättnaden i kroppen när den får det den behöver. Att halsa i sig 1-2 öl för att bli av med abstinensen och känna hur kroppen kopplar av och blir "normal". I det här stadiet dricker inte alkoholisten för att bli lycklig eller något annat, han/hon dricker för att överleva.

Tänk hur många gånger en alkoholist tänkt att nu ska jag dra ner, dricka en svagare dryck osv. Försöka minska ner för att klara av jobbet på måndagen, men det blir svårare och svårare att minska för kroppen behöver mer och mer. När jag första gången på behandlingen hörde att alla beroenden (om man nu inte gör något åt det) slutar med död eller dårhus, jag fattade inte vad de menade. Nu fattar jag.... det blir värre och värre, kroppen behöver som sagt mer och mer och mer och mer. Till slut tar orken i kropp eller själ eller båda delarna slut och då menar jag verkligen slut.

Tacksamheten att jag bad om hjälp när jag gjorde det är stor likaväl som tacksamheten att jag fick hjälp när jag bad om det annars vet jag inte vart jag varit idag.

  kram och kärlek.....