Läste precis dagliga reflektioner och jag tycker jag får mig en tankeställare varje gång. Hmm.... man växer genom svårigheter. Jodå, det köper jag, framför allt så betyder det mycket HUR man väljer att hantera svårigheter, vilka handlingar man väljer att utföra. Följer man sin inre röst och GÖR RÄTT så stärks man och självkänslan växer sakta fram. Självkänslan hos någon som är beroende och som är tidigt i sitt tillfrisknande är ju ofta ganska låg, mycket skam och skuld kan göra att man känner sig värdelös som människa. Ett hemskt ord: värdelös. En människa KAN INTE vara värdelös men det kan vara svårt att se det själv ibland, det är viktigt att få stöd och hjälp att bygga upp sig själv och att faktiskt börja tycka om sig själv.

Jag har nog alltid haft en låg självkänsla, självförtroendet har dock varit bra. Men att få bekräftelse genom handlingar kan vara en fara för vem som helst. Får du inte bekräftelse i det fallet så mår du inte bra, bekräftelsen i sig ger en snabb kick och får dig att må bra en kort stund, sen är du tillbaka i ditt dåliga mående. Självkänsla i mina ögon är när man tycker om sig själv med fel o brister, när man har tillit till sig själv och andra, när man accepterar sig som man är trots att man inte är perfekt. Min självkänsla är inte särskilt bra men den byggs sakta upp men det är svårt att ändra något som varit i många många år. Det krävs mycket jobb med mig själv och att jag ber om hjälp o stöd ifrån andra som bryr sig om mig.

Här är i varje fall

DAGLIGA REFLEKTIONER

Vi brukar sätta förnuftet högst. Men det är känslorna som format vårt liv. Man lär sig ofta mer av tio dagars lidande än av tio år av tillfredsställelse.

 Man växer med svårigheterna. De lär en att vända sig till andra. De uppmanar en att be. De lär en att utnyttja många olika resurser, främst den egna inneboende kraften.
När vi försöker komma igenom svåra perioder utvecklas vår karaktär. Lidandet skänker oss visdom. Det ger lärdomar som gör att vi kan hjälpa andra som gått vilse och behöver vägledning.
När vi tänker tillbaka på det förflutna minns vi hur svårt vi hade det för en månad sedan, eller ett år sedan, när vi hade förlorat någon som vi haft kär, när vi var arbetslösa och räkningarna tornade upp sig, när barnen flyttade hemifrån eller när en kär vän gick bort. Då trodde vi inte att vi skulle klara oss igenom det. Men det gjorde vi trots allt, och det kändes bra efteråt. Det gav oss styrka.
Vad vi glömmer är att vi aldrig mer behöver genomlida något så svårt ensamma. En högre makt förjagar all vår smärta i samma ögonblick som vi lägger vår vilja och vårt liv i Hans händer.

 Jag vill vara lycklig. Och jag har gjort mig förtjänt av lyckan. Men utan lidandet skulle jag inte kunna uppskatta lyckan till fullo

  kram

"Bara för idag ska jag vara nykter, jag ska tänka positiva tankar och jag ska inte försöka ändra andra.

Glömde..........

Ha aldrig förväntningar utan ha i stället förhoppningar så blir du inte så besviken.

Mm.. det har jag ju lärt mig men glömmer ibland och det hände nu.

Hade enorma förväntningar på återvändarveckan till behandlingshemmet med resultatet att absolut ingenting blev som jag trott. De som var på behandling denna gång var otroligt negativa mot själva behandlingen, på de uppgifter de fick, på terapeuterna, på maten - listan kan göras lång. Och det här höll de inte tyst med utan det var något de byggde upp sin grupp på, dvs äkta hemskt skitsnack om allt som jag håller så kärt och som betytt och betyder så himla mycket för mig. Det fungerar ju !!!!.

Det var även skitsnack o bråk mellan de på primären o övriga som det är tänkt att ska stödja varandra i tillfrisknandet. Man skulle ju också kunna tro att de skulle vara nyfikna på hur jag fått det att fungera i 7 månader men icke sa nicke. All energi lades ner på negativiteter.

Jag fick vid ett flertal tillfällen frågan "du säger väl inget?". Det här visade mig tydligt att jag inte kommit sååå långt på vissa plan. Mina rädslor finns kvar även om de inte är lika starka som tidigare. Att komma in i en helt komplett grupp och försöka hitta sin plats när man ligger så himla långt ifrån dem var skitsvårt. Att prata i den gruppen tog mycket energi och jag fick verkligen gå emot mina rädslor. Gick på AA-möte där som är superstora med massor av människor. Även där fick jag gå tvärt emot mina rädslor och dela, jag vägrade finna mig i vad min egenvilja kände för. Det är jag stolt över. All negativitet drog ner mig totalt, jag var så himla trött psykiskt när jag var där, jag kände att jag tappade jättemycket och orkade inte engagera mig. Jag tog ett beslut att åka hem en dag tidigare än planerat för jag pallade inte mer och det var verkligen rätt beslut.

Här ser jag utveckling och framgång att jag kan ta ett beslut och inte göra vad andra förväntar sig utan att jag sätter mitt mående först. Jag åkte hem och det var helt rätt. Tanken slog mig då att jag är ledig som idag då, kanske inte behöver ringa chefen och berätta det. MEN HALLÅ DAMEN - hur var det med ärligheten då!!!. Ett försök av min egenvilja att smita undan istället för att ta ansvar. Så jag ringde chefen och berättade som det var och bad om en semesterdag idag och det var så klart ok vilket gör att jag kan njuta av dagen idag utan dåligt samvete. Det är väl själva den att det ligger så många mönster kvar sedan tidigare som jag måste vara observant på men det är coolt att jag kommit så långt att jag kommer på de och väljer att göra annorlunda.

Det jag fick med mig och som jag verkligen behövde var att jag har kommit ganska långt i mitt tillfrisknande och det kändes skönt. Jag minns ju steg 1-3 och får upprepa dem ibland när högmodet försöker kika fram men det är inte så ofta. Att jag är helt maktlös inför alkoholen är så självklart för mig, det har ju visat sig gång på gång på gång men det är bra att kika tillbaka och reflektera över det ibland.

Jag minns när jag kom tillbehandlingen hur stängd jag var på många sätt men mest känslomässigt. Nu kan jag känna och jag låter mig känna utan att analysera sönder det, det är bra, det är rätt väg att gå. Jag minns också hur jag ville ha allt "my way" men det tog de ur mig ganska snabbt. Jag fick otroligt mycket hjälp tack vare att jag var öppen för nya vägar, annars hade jag nog suttit kvar där jag var då. Att lyssna på de som vet och att göra det de säger utan att ifrågasätta var en lärdom för mig.... Jag har alltid velat styra o ställa och blivit otroligt påverkad om det inte gått som jag velat och bestämt. Jag glider tillbaka dit ibland men oftast klarar jag att "åka med" och det är skönt och får mig att må bra. En annan "liten" sak jag tidigare pysslade med var att försöka ändra andra, att ha åsikter om hur andra beteddes sig osv. Jag la ner massor av energi på detta. Det gör jag även idag ibland så jag har fortfarande mycket att jobba på men som sagt - framåt - sakta - steg för steg.

Har några personer kvar på min steg 8 lista och jag hoppas kunna ta tag i det snart för jag vill kunna gå vidare. Jag tycker inte om att stå still och stampa men det måste ju finnas tillfällen. Sen måste jag skratta åt mitt undermedvetna för jag "glömmer" också att göra steg 9 - det bara försvinner i min hjärna och jag vet ju att det kan fungera så och att det är ett försvar för det handlar inte om att jag inte är redo utan det är jag. Bara att köra...........

Märkte nu på återvändarveckan att jag tog till godis som flyktväg men jag höll det inom vettiga gränser och jag fick kämpa emot min andra flykt som är shopping!!! Det gick bra, jag är stolt! Jag måste komma ihåg att vårda min nykterhet och att berömma mig själv även om det låter och känns knäppt. Har så lätt att bara slå på mig själv.

I dag ska jag njuta av dagen, vara ödmjuk och ha tillit och ta hand om mig själv och göra det som får mig att må bra.

  Kärlek och Värme